ANNA TERNHEIMS FJÄRDE ALBUM

"The Night Visitor" (Universal CD 2011) är det fjärde albumet med Anna Ternheim. Inspelat i Nashhville. Följaktligen med en lätt ton av country och gammal ballad.

Jag tycker mycket om Anna Ternheim. Hennes varma röst, pausrika fraseringar, eftertänksamma sångpoesi. Hennes ganska traditionella melodik och nyskapande upplägg av sina sånger.

Albumet "Leaving on a Mayday" från 2008 har jag redan skrivit om här och hyllat till skyarna, inte minst med tillhörande extra-skivan med Sinatra-tolkningar. "The Night Visitor" är det som mera allmänt betraktat som hennes bästa. Det kan jag inte förstå.

"Solitary move", "Lorelai-Marie", "Bow your head" och "What' remains?" är några av titlarna på denna mycket lågmälda, inåtvänt vegeterande platta. "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" är en vacker duett med Dave Ferguson. Varm, förtröstansfull musik. Men i mitt tycke inte hennes allra mest profilerade album.

Betyg: ***    

STOCKHOLMSSÅNGER MED SVANTE

Gamle Svante Thuresson är ännu aktiv och spelade vid 73 års ålder in denna skiva på temat sånger om Stockholm. Titeln blev, fyndigt nog, "Regionala Nyheter : Stockholms-delen" (Universal CD 2011). Som en variant av gamla ABC-Nytt.

Det är en välvald och smakfull samling av, i huvudsak, samtida vispoplåtar och lite annat. Jag som aldrig har gillat Ulf Lundell, jag faller pladask nu när Svante lyfter fram "Rom i regnet" och placerar den vid Zinkensdamm. Den blir en doftrik jazzballad i luftig, smakfull tondräkt.

En egen favorit är däremot Olle Ljungström (sorgligt nog nyligen avliden när detta skrivs). Ett givet val blir då "Sthlm Sthlm" (från hans "En Apa Som Liknar Dig"-album).. En besk skildring av "Guds förgätna stad", där någon springer Maran, nå'n blir mördad och nå'n är bara glad, Den sitter klockrent hos Svante. "Sommar i Stockholm" av Mauro Scocco är en fin tidsskildring i olika plan.

Några originalartister som står nära Svante Thuresson mjuka cooljazz är Bo Kaspers Orkester. Naturligtvis är de också representerade här med "Stunder som den här". Kent är en ordentligt upphaussad grupp som jag aldrig har förstått storheten i, förutom att de har en beundransvärd konsekvens i sin mollstämda mystik, som ändå genererar en vacker rock. Om än ack så enformig. Men deras "Columbus" blir här med Svante en snygg akvarell.

Andra låtskrivarnamn bland Stockholmsmelodierna här är Eric Gadd, Tomas Andersson Wij och - kanske mera otippat - Måns Zelmerlöw. Men alla är bra och utgör en fin enhetlighet. Den enda sång som faller utanför ramen är faktiskt en sådan nött klassiker som "Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken" av Olle Adolphson. Dels för att den är betydligt äldre än de andra och härrör från vis-tradition istället för pop. Dels för att Svante vill "jazza till" den som en slängig shuffle. Det blir lite sådär.

Musikerna på skivan är genomgående av första klass. Goran Kajfes på trumpet, Jonas Knutsson på barytonsax, Magnus Lindgren på basklarinett och flöjt. Kontrabas spelas av Dan Berglund (från gamla Esbjörn Svensson Trio, senare Tonbruket). Och Jörgen Stenberg trakterar marimba och vibrafon, instrument som jag är extra svag för i den palett som en bra instrumentering utgör. Och gamle Svante Thuresson själv, han sjunger nästan lika bra som han alltid har gjort,

Betyg: ****

KAJSA GRYTTS FÄRGEXPLOSIONER

"En Kvinna Under Påverkan" (Playground Music CD 2011), en bra skivtitel och en gammal filmtitel av John Cassavetes (med Gene Rowlands).

Jag har aldrig haft något nära förhållande till Kajsa Grytt. Tyckte Tant Strul var ganska bra på sin tid. Tyckte också att hennes första solo-LP "Historier från en Väg" (1986), utgiven som Kajsa Grytt & Malena Jönsson, hade något visst. En avskalat visidiom med anslag av Brecht-Weills kabarémusik och Tom Waits.

Men jag har alltid haft lite svårt för Kajsa Grytts sångsätt. Punkigt men ändå glåmigt på något sätt. Och jag kan ha svårt för hennes texter. Såriga i sina skildringar av svek och lögn, samtidigt elaka i sitt ruvande på hämnd. Det gällde hennes i och för sig formsäkra album "Är Vi På Väg Hem?" (2003), och det gäller detta, "En Kvinna Under Påverkan".

Medan det förra var mer lågintensivt pyrande, är det här mer utlevande, utagerande. Hon har en säker rockkänsla. Är bra på gitarr. Jari Haapalainen har producerat. Det blir mycket råröj och mycket gitarrock av en kaliber som inte riktigt är min bag. Men synnerligen kompetent och välgjort.

"Färgexplosion" är min favorit. Där ingår text och musik och sång en mäktig syntes. "Min pojke och Manhattan" och "Den finländska dimman" är liksom alla låtar självbiografiska, personliga och utlämnande. Det är många fria fall i hennes speciella poesi. "Allt faller" och "Du ska ramla och trilla" är andra titlar. Där dyker också gamla Tant Strul-trummisen Nike Markelius upp i kören.

Ett känslostarkt album. Sedan är det en annan sak att Kajsa Grytts tonspråk och uttryck och känslor är inte alltid mina. Samtidigt med detta album gav hon också ut den självbiografiska romanen "Boken om mig själv".

Betyg: **

TUGGUMMI OCH POP MED MAGGIO

Fem år tidigare hade hon en singelhit med "Dumpa mej". En fånigt efterhängsen låt som charmade med sin envisa refräng och en truligt visksjungande röst. Den var rätt kul och den är tidiagre avhandlad här.

"Satan i Gatan" (Universal CD 2001) är albumet som blev en stor och slutgiltig succé för Veronica Maggio. Det var välförtjänt. Hon visar sig vara oslagbar på rak, fyndig pop med tonårsvibbar. Det är smart musik och den är omedelbar, som vore det något från en jukebox på ett strandkafé 1963. Tuggummi-bubblan på omslaget ger en ironisk vink.

Veronica har skrivit alla texterna och musiken är i huvudsak av henne, Christian Waltz och Markus Krunegård. "Välkommen in" är en charmerande mininovell om fest i lägenheten, folk som röker under fläkten och andra ögonblicksbilder. "Spelar pappas skiva från ´69". En sådan rad går naturligtvis rakt i mitt hjärta. Man blir nyfiken på vilken skiva de spelade. Ungdomar och vinyl och retro och 60-talet återanvänt är ett kärt ämne i tiden. Efter flera lyssningar kom jag på att den svårtydda titeln Veronica nämner är någon italiensk skiva från 1969 som inte jag känner till. Men naturligtvis, Maggios far är ju italienare.

"Jag kommer" är en av detta albums många hitlåtar. En fräckis i sina dubbeltydningar och en vinnande melodi. "Inga kläder", "Mitt hjärta blöder" och "Vi kommer alltid att ha Paris" är andra träffsäkra och skarpt formulerade iakttagelser och reflexioner till bekymmerslöst ihopknåpade popkarameller. "Lördagen den femtonde mars" är en synnerligen självbiografisk tablå. Allt bra sjunget av Veronica Maggio, med hennes särpräglade röst, och allt framfört till popkomp med ifyllande stråkensemble. Det blir effektivt och mycket melodiskt.

Betyg: ***

PSYKEDELISK FOLKROCK MED FLEET FOXES

Andra skivan med den underbara neo-folkrock-gruppen från Seattle, USA - Fleet Foxes : "Helplessness Blues" (Bella Union / Sub Pop CD 2011).

Med ett härligt, sagolikt, psykedeliskt, gröna vågen-betingat omslag tar vi oss rakt tillbaka till cirka 1969-70 och några fridfulla skogspartier på amerikanska västkusten där en hippie-koloni slagit läger och musicerat fram den mest harmoniska, akustiska folkrock man kan tänka sig.

Paradoxalt nog. För medlemmarna är unga. Födda på 1980-talet. Solosångaren Robin Pecknold är till exempel född 1986 (jämngammal med Måns Zelmerlöw och Danny Saucede), och säkert lika skäggig som de andra i gruppen.

Fleet Foxes är en slags amerikansk motsvarighet till våra egna fantastiska First Aid Kit. Samma Americana, samma melodiösa, romantiska folkton fylld av längtan och svårmod. Ekon av Crosby, Stills & Nash, The Beach Boys, The Band, Donovan, tidig Joni Mitchell osv. Samma subtila stämsång. Ja, stilen har jag beskrivit tidigare, i samband med debutplattan "Fleet Foxes" från 2006.

Här på "Helplessness Blues" är mycket sig likt. Samma sakrala allvar och psalmliknande harmonier (knappast blues i vanlig mening). En skillnad är att man här dragit ner en smula på stämsången. Robin Pecknold står för det mesta av det vokala här. Det är synd. Han sjunger visserligen vackert, men just vokalharmonierna var det som gav gruppen dess unika särart.

"Montrezuma", "Bedouin dress", titellåten och "Lorelai" (bra titel!) är några av de fina men snarlika sångerna. Det är också risken hos Fleet Foxes. Deras musikstil är så speciell och så definierad att den i längden blir rätt enformig. Ett botemedel mot det är den märkliga, långa "The shrine / An argument", där dem lugna vissången plötsligt och oväntat bryts av av en dadaistisk friform-jazz-saxofon, som spräckblåser och skapar ett kort kaos i harmonigrytan. Sådant piggar upp. Men i stort håller jag ändå deras första skiva som mer övertygande.

Betyg: ***