PSYKEDELISK FOLKROCK MED FLEET FOXES

Andra skivan med den underbara neo-folkrock-gruppen från Seattle, USA - Fleet Foxes : "Helplessness Blues" (Bella Union / Sub Pop CD 2011).

Med ett härligt, sagolikt, psykedeliskt, gröna vågen-betingat omslag tar vi oss rakt tillbaka till cirka 1969-70 och några fridfulla skogspartier på amerikanska västkusten där en hippie-koloni slagit läger och musicerat fram den mest harmoniska, akustiska folkrock man kan tänka sig.

Paradoxalt nog. För medlemmarna är unga. Födda på 1980-talet. Solosångaren Robin Pecknold är till exempel född 1986 (jämngammal med Måns Zelmerlöw och Danny Saucede), och säkert lika skäggig som de andra i gruppen.

Fleet Foxes är en slags amerikansk motsvarighet till våra egna fantastiska First Aid Kit. Samma Americana, samma melodiösa, romantiska folkton fylld av längtan och svårmod. Ekon av Crosby, Stills & Nash, The Beach Boys, The Band, Donovan, tidig Joni Mitchell osv. Samma subtila stämsång. Ja, stilen har jag beskrivit tidigare, i samband med debutplattan "Fleet Foxes" från 2006.

Här på "Helplessness Blues" är mycket sig likt. Samma sakrala allvar och psalmliknande harmonier (knappast blues i vanlig mening). En skillnad är att man här dragit ner en smula på stämsången. Robin Pecknold står för det mesta av det vokala här. Det är synd. Han sjunger visserligen vackert, men just vokalharmonierna var det som gav gruppen dess unika särart.

"Montrezuma", "Bedouin dress", titellåten och "Lorelai" (bra titel!) är några av de fina men snarlika sångerna. Det är också risken hos Fleet Foxes. Deras musikstil är så speciell och så definierad att den i längden blir rätt enformig. Ett botemedel mot det är den märkliga, långa "The shrine / An argument", där dem lugna vissången plötsligt och oväntat bryts av av en dadaistisk friform-jazz-saxofon, som spräckblåser och skapar ett kort kaos i harmonigrytan. Sådant piggar upp. Men i stort håller jag ändå deras första skiva som mer övertygande.

Betyg: ***