KAJSA GRYTTS FÄRGEXPLOSIONER

"En Kvinna Under Påverkan" (Playground Music CD 2011), en bra skivtitel och en gammal filmtitel av John Cassavetes (med Gene Rowlands).

Jag har aldrig haft något nära förhållande till Kajsa Grytt. Tyckte Tant Strul var ganska bra på sin tid. Tyckte också att hennes första solo-LP "Historier från en Väg" (1986), utgiven som Kajsa Grytt & Malena Jönsson, hade något visst. En avskalat visidiom med anslag av Brecht-Weills kabarémusik och Tom Waits.

Men jag har alltid haft lite svårt för Kajsa Grytts sångsätt. Punkigt men ändå glåmigt på något sätt. Och jag kan ha svårt för hennes texter. Såriga i sina skildringar av svek och lögn, samtidigt elaka i sitt ruvande på hämnd. Det gällde hennes i och för sig formsäkra album "Är Vi På Väg Hem?" (2003), och det gäller detta, "En Kvinna Under Påverkan".

Medan det förra var mer lågintensivt pyrande, är det här mer utlevande, utagerande. Hon har en säker rockkänsla. Är bra på gitarr. Jari Haapalainen har producerat. Det blir mycket råröj och mycket gitarrock av en kaliber som inte riktigt är min bag. Men synnerligen kompetent och välgjort.

"Färgexplosion" är min favorit. Där ingår text och musik och sång en mäktig syntes. "Min pojke och Manhattan" och "Den finländska dimman" är liksom alla låtar självbiografiska, personliga och utlämnande. Det är många fria fall i hennes speciella poesi. "Allt faller" och "Du ska ramla och trilla" är andra titlar. Där dyker också gamla Tant Strul-trummisen Nike Markelius upp i kören.

Ett känslostarkt album. Sedan är det en annan sak att Kajsa Grytts tonspråk och uttryck och känslor är inte alltid mina. Samtidigt med detta album gav hon också ut den självbiografiska romanen "Boken om mig själv".

Betyg: **