GENTLE GIANT - NYUPPTÄCKT

Sommarens återupptäckt. Började med att jag fick höra en annorlunda låt på lördagsmorgonens obligatoriska "Ring så spelar vi" en sommardag. "Think of me with kindness" som önskemelodi. Vad var det här? Lisa Syrén presenterade detta udda, gamla brittiska band. Gentle Giant. Ett namn jag knappt hört uttalat sedan tidigt 70-tal. Själva sinnebilden för "progressive rock".

Jag rusade till Bengans (eller om det var Pet Sounds) och köpte det här albumet, "Octopus" med Gentle Giant (Vertigo 1972). Och vilken musik! Herregud, vilken musik!

Udda och sammansatta taktarter, komplexa låtar med mycket musikaliska händelser per tidsenhet, myller av dubblerade instrument (de sex medlemmarna var alla multi-instrumentalister). Influenser från renässans och brittisk folkmusik. En mjuk sångstil och framtoning (till skillnad från Zappa som de annars kan erinra om).

Och en musik man knappast hört förr eller senare. Jo, efter flera decenniers strypning finns det i vår tid åter igen utrymme för denna ny-psykedeliska, ny-symfoniska proggrock. Omslaget till "Octopus" är gräsligt fult. Men det var ett stildrag som hörde till den brittiska symfonirock-vågen då, tidigt 1970-tal. Sedan kom helt andra ideal och dominerade.

PEPS 4CD-ALBUM

Gillar den nya lanseringsmodellen där skivkoncernerna ger ut miniboxar med artisters 4-5 album i urval till priset av en. Ett desperat trick i skivans sista skälvande tid? Kan hända. Men tilltaget är tilltalande.

Så får man t.ex. fyra av Peps tidiga välvalda på ett bräde:

"SWEET MARY-JANE" (Sonet 1969)
Sensationellt fullmogen blues med engelska texter på Peps andra skiva någonsin. Utgiven som Peps & Blues Quality . Då censurerad för väl flummigt omslag. Men musiken är kanon. Det här var långt innan Peps var känd för en större publik.
"PEPS BLODSBAND" (Sonet 1974)
Första på svenska (dvs skånska) och Peps genombrott. Klockren, engagerad bluesrock som svänger. "Tvau å tvau e foyra.."
"HÖG STANDARD" (Sonet 1975)
Första reggaeskivan i svensk rockhistoria. Också en klassiker. Roliga ABBA-parodin på omslaget. Välproducerad men något ojämn i tempot. Avlutas med fantastiska balladen "Kommunikationskollaps".
"DROPPEN URHOLKAR STENEN" (Sonet 1976)
Mera enhetlig. Lysande reggae-spel. Texter bitvis kloka, bitvis väl flummiga. "Babylon" är en av Peps bästa låtar.

Och så fortsätter marknaden med dessa miniboxar om 3-5 originalalbum med de mest skiftande artister. Alltifrån Elvis, Miles, Lou Reed, Ted Gärdestad, Mahavishnu Orchestra, Patti Smith, Carola, Lena Ph, Jefferson Airplane, Fleetwood Mac, Sonny Rollins till ....

Jag har tidigare lovprisat en 5CD-box med Blood, Sweat & Tears, med gyllene tillfälle att då få tag i annars svårfångade originalalbum.

Återstår att se om denna marknadsföringsidé kan rädda kvar SKIVAN åtminstone ett liiitet tag till på marknaden.

TOM JONES PÅ SOFIERO

Flera sommarminnen. Vi såg Tom Jones live på Sofiero slott i Helsingborg. Han var bra. Proffsig. Vid 70 års ålder har han slutat färga sitt hår svart och försöka verka så förtvivlat ung. Han har gått tillbaka till sina rötter. Sjunger gammal blues, ballad, country, gospel med sensationellt gott resultat på sitt senaste album "Praise and Blame" (Island CD 2010, nedan). Ett helt lyckat grepp. Och när han sjunger blues (av John Lee Hooker) krämas det på rått och rejält.



Man kan tycka vad man vill om Tom Jones, men han har ju RÖSTEN. Den starka, fylliga, stora rösten. Den kan ingen ta ifrån honom. Och rösten är bättre än någonsin. Samtidigt är det väl nyanserna han kan brista i ibland. Han tar liksom i för fullt hela tiden.

Tom Jones mångåriga repertoar är minst sagt spretig. Från gamla "Delilah", "Green, green grass of home" och "It's not unusual". Sånger i smoking för Las Vegas-scener. Till nyhippa hits som "Kiss" av Prince (ett suveränt exempel på en lyckad cover), "Sex bomb" och "Mama told me". Till den uråldriga rotmusiken på senaste skivan.

Men den 70-årige charmören är fullblodsproffs och lyckas sy ihop allt på konserten på Sofiero. Backad av ett tätt band med blåsare och råblues-gitarrsolist blir det en magnifik föreställning.

Det enda jag saknade var hans känsligt storslagna gospel "Carrying a torch", gjord av och i samarbete med Van Morrison 1991. Den sången var varken med här eller på nya samlingsplattan "Greatest hits Rediscovered" (Universal saml-2CD 2010, ovan) eller på någon annan samling med honom.

SOMMAREN I SKÅNE

Sedvanlig skön och avkopplande semester i Rydebäck utanför Helsingborg, i Ystad och på Österlen. Många kära vänner och glada skratt.

Körde en sväng till Hantverksmässan i Båstad, och råkade då hamna i samma utställningsområde som Båstad Classic Car Show. Rolig krock mellan olika publikers framtoningar.
Kulturfolk och hemstickat och ekologiskt miljövänligt, mot manliga magar och amerikanska flaggor och en entusiast som byggt en förbränningsmotor och stolt visade upp underverket. Där stod motorn och rykte på tomgång i några timmar medan glada bilbyggare tindrade som barn på julafton. Det hela blev mycket komiskt. Ofrivilligt komiskt.



På motormässan kunde man bl.a. se denna välbevarade skönhet. En smaragdgrön Cadillac från 1947 (ovan och t.v.). En svällande mäktig design som vittnar om USA:s absoluta högkonjunkturstid. Snygg va! Jag föll direkt för den.



En annan av mina favoriter var denna franska skönhet med sina rena, vita linjer. Bilen är tillverkad 1954. Kan bilmärket heta Francaise? Trodde det men har inte lyckats belägga det.