TOM JONES PÅ SOFIERO

Flera sommarminnen. Vi såg Tom Jones live på Sofiero slott i Helsingborg. Han var bra. Proffsig. Vid 70 års ålder har han slutat färga sitt hår svart och försöka verka så förtvivlat ung. Han har gått tillbaka till sina rötter. Sjunger gammal blues, ballad, country, gospel med sensationellt gott resultat på sitt senaste album "Praise and Blame" (Island CD 2010, nedan). Ett helt lyckat grepp. Och när han sjunger blues (av John Lee Hooker) krämas det på rått och rejält.



Man kan tycka vad man vill om Tom Jones, men han har ju RÖSTEN. Den starka, fylliga, stora rösten. Den kan ingen ta ifrån honom. Och rösten är bättre än någonsin. Samtidigt är det väl nyanserna han kan brista i ibland. Han tar liksom i för fullt hela tiden.

Tom Jones mångåriga repertoar är minst sagt spretig. Från gamla "Delilah", "Green, green grass of home" och "It's not unusual". Sånger i smoking för Las Vegas-scener. Till nyhippa hits som "Kiss" av Prince (ett suveränt exempel på en lyckad cover), "Sex bomb" och "Mama told me". Till den uråldriga rotmusiken på senaste skivan.

Men den 70-årige charmören är fullblodsproffs och lyckas sy ihop allt på konserten på Sofiero. Backad av ett tätt band med blåsare och råblues-gitarrsolist blir det en magnifik föreställning.

Det enda jag saknade var hans känsligt storslagna gospel "Carrying a torch", gjord av och i samarbete med Van Morrison 1991. Den sången var varken med här eller på nya samlingsplattan "Greatest hits Rediscovered" (Universal saml-2CD 2010, ovan) eller på någon annan samling med honom.