ROLLING STONES - "AFTERMATH"

Jag hade just hört The Beach Boys "Pet Sounds", en skiva som jag kan utan och innan. Den är ju med rätta omtalad för sina nyskapande, märkliga klanger (tyvärr i mono). Precis därefter hörde jag The Rolling Stones LP "Aftermath" (Decca 1966). Och Stones är ju omhuldade för mycket; rockkänsla, blueskänsla, klös, sex, attack, Mick Jaggers utspel. Men jag har aldrig hört någon tala om Stones som nyskapande i klang och form. Redan i skivans andra låt, den stillsamma balladen "Lady Jane" bjuds man in i en spröd, sällsam väv av sitar, cembalo och akustiska gitarrer. Vad är det, om inte annat än en glittrande klangväv - och det i den renaste stereo.

"Aftermath" är Brian Jones stora ögonblick. Med gitarr, orgel, marimba, sitar, vibrafon eller munspel sätter han färg på Jagger-Richards underbara låtar. Hör hans marimba i "Out of time"! På "Aftermath" spränger Stones också gränser för låtlängd. Bland alla treminuterslåtar kommer plötsligt "Going home", en enkel bluestolva som får växa i 11 minuters improvisation.

"Aftermath" kom ut 1966. Samma år kom också Beatles "Revolver", Beach Boys nämnda "Pet Sounds" och Bob Dylans "Blonde on Blonde". Liksom Simon & Garfunkels "Sounds of Silence" och Frank Sinatras "Strangers in the Night".

Vilket år! Jag blir helt matt. Ändå kom året 1966 att stå i skuggan av det mäktiga, kulminerande 1967.