AIN'T GOT NO..... - I GOT LIFE !

På förekommen anledning: Jag jublar och sjunger ut "Ain't got no... - I GOT LIFE !" Och "Got my hair...." Jag behöver inte förlora mitt hår. Tänk att något negativt kan betyda något så positivt!

Bild: Nina Simone: "Ain't got no" (RCA saml.album N.A.)

ELISABETH SÖDERSTRÖM DÖD

Operasångerskan Elisabeth Söderström är död. Och helt nyligen dog fine barytonsångaern Erik Saedén. Två fantastiska vokalister inom loppet av några veckor.

Eftersom jag inte är någon operafantast minns jag istället Elisabeth Söderström bäst för hennes fina sånginsats i mitt favoritverk, havssymfonin "Sinfonia del Mare", komponerad 1947-48 av Gösta Nystroem. Hon sjunger där det korta men bärande sångpartiet "Det enda" (efter Ebba Lindqvist) i den mest kända inspelningen, med Stig Westerberg och Sveriges Radios Symfoniorkester (Swedish Society Discofil 1971).

Bilden är dock något annat: Elisabeth Söderström på skivomslag Leo Janacek: Káta Kabanová (Decca CD 1989).

WORLD PARTY

När jag 1990 lyssnade mycket på den då nya skivan "Goodbye Jumbo" med World Party (Ensign CD 1990), slogs jag knockout av hur härligt underbart 60-talspoppig den lät. När jag idag hör samma skiva tycker jag att musiken låter så väldigt mycket....90-tal. Märkligt. Vet inte om detta säger mest om World Party, mig eller 90-talet. Detta var innan Oasis och många andra britpopgrupper skulle nypopularisera Beatles-soundet och göra det farligt igen. (En god gärning, sedan var det en annan sak att Oasis inte VAR några nya Beatles, därtill var de för begränsade).

Men World Party 1990 var någonting annat, för det här var en alldeles strålande pop-LP. Sångmakaren Karl Wallinger hade nyligen lämnat The Waterboys. Med miljöengagerade texter och kärleksfulla musikreferenser till Beach Boys, Neil Young, Stones, Beatles och Sly & The Family Stone m.fl. skapade han rocklåtar så klara, så bärande och så friska på "Goodbye Jumbo".

Samtidigt kom The Waterboys folkmusikklingande album "Room to roam" på samma bolag Ensign. De två blev som syskonskivor. Waterboys irländska flöjter och fiolfolkslingor jämte World Partys psykedeliska poplekar hade samma livkraft och fräschör i sångskapandet. Och var precis lika bra.

En tredje skiva samma år på samma bolag och i samma vänskapskrets var Sinéad O'Connors "I do not want what I haven't got". Men den var betydligt mörkare. Om än lika minnesvärd.

MÄNNISKOR HELT UTAN BETYDELSE

Tyckte om Johan Klings debutroman "Människor helt utan betydelse" (Norstedts 2009, nu också i pocket). Den yttre hanlingen är sparsam, nästan obefintlig. Huvudpersonen är en loser som vandrar runt en varm sommardag 1998 i Stockholm. Som frilansare i mediebranchen är han inte särskilt tursam. Ständigt förbisedd, nonchalerad, osedd och nästan pank. För tiden är viktig här. 1990-tal. Detta är ironins årtionde när inget var på riktigt och det gällde att ta för sig och sticka ut och sälja in sig.

Den korta romanen är skriven helt utan denna ironi. Här handlar det om en ledsen människa. Om osäkerhet. En kille som inte får till det. Som ska säga något men ingen lyssnar, han hör själv att det låter dumt och tystnar i skam. Dessutom förfördelad av sin flickvän (det antyds att han blir bedragen, och alla andra vet utom han).

Just detta att skildra OSÄKERHETEN i en kaxig miljö är Johan Kling mycket bra på. Han har gjort det med stor fingerkänslighet i filmen "Darling" (2007) om det osannolika mötet mellan en arbetslös, medelålders man och en ung Östermalmsbrud som plötsligt hamnar i samma sits.

Bokomslagen till "Människor helt utan betydelse" är sällsamt vackert med rena linjer. Visar sig vara tavlan "Från Centralpalatsen" av Torsten Jovinge från 1933, ur Moderna Museets samlingar.

BERLINMURENS ÖPPNING 20 ÅR!

En dag av flaxande HISTORIA. Vingslag och allt det där. Nu vet vi facit. Minns lyckoscenerna. Tårarna av glädje inför det ofattbara (blir själv rörd till tårar varje gång jag ser de scenerna). Därför är det så lätt att glömma hur det faktiskt var före.

I ett gammalt fotoalbum från 1980-talet hittar jag dessa solkiga bilderna. Det var 1986 och ingen kunde ana att muren då bara hade tre år kvar. Allt tycktes orubblig. Onåbart. Även själva tiden. Jag minns vakttornen, blodhundarnas skall i dimmorna. Kikarsiktena från vakttornen som intensivt iakttog varje rörelse från oss förundrade turister på västsidan. De med kikarsiktena kunde inte nå oss. Men de stirrade på oss. Och vi försökte ignorera dem, såg ut över ingemanslandet MELLAN murarna (för egentligen var det ju DUBBLA murar) och förstod att det var säkert minerat.




Klotter brukar jag aldrig gilla. Men här var det något speciellt. Eftersom östtyska vakter inte kunde nå västsidan av muren, och eftersom västsidans polismakt inte ingrep mot klotter där - muren var ju östtysk egendom och inget som väst ville veta av, så var västsidan av muren en fristad för allt möjligt klottrande. Och här var det verkligen ett folkligt uttryck för protest, fantasi och kreativitet. Sådant jag annars vägrar tillmäta graffiti som fenomen. Men här var det något extra. Det här var ju BERLIN. Det delade BERLIN.

Det var alltså 1986 och jag tror ännu inte att jag hade hört talas om Glasnost och
Perestrojka. Vi högskolestudenter åkte guidad turistbuss in i Östberlin. Minns en maniskt "entusiastisk" östtysk guide, och befolkningens tyst aggressiva misstro mot oss bortskämda västerlänningar när vi stannade till på ett café i en park med Hammaren-och-stjärnan-monument.

En vän sade att Västberlin då var som ett överhettat växthus och Östberlin var som ett kallt museum. Det var 1986 och vi anade inte vad som snart skulle hända. I det kommande beundrar jag Michail Gorbatjov för hans fantastiska insatser för FÖRÄNDRING. Är han bortglömd nu? Ja, kanske inte just IDAG men annars? Även polska Solidaritet har en viktig del i de rörelser som hade satts i svängning. Däremot blir jag förbannad när man ibland har gett Ronald Reagan äran för att gamla Östeuropa föll som ett korthus. Det var Gorbatjov som hade modet att initera den definitiva förändringen. Men det visste vi inget om när vi hörde vakthundarnas skall där vid muren, en marsdag 1986. Då var vi skakade av en annan markerad förändring. Olof Palme hade just blivit skjuten här hemma.

RIMSKIJ-KORSAKOFF

Lyssnar till Nicolai Rimskij-Korsakoffs storartade programsymfoni "Scheherazade" från 1888 och blir smått irriterad. Jo, det är sant. Hör en inspelning med Lorin Maazel och Berliner Philharmoniker på Deutsche Grammophone (ca 1982?) som jag trodde på. Men det gungar inte på havet. Lorin Maazel plockar bara fram det vackra. Men inte det dramatiska och berusande.

"Scheherezade" är nämligen ett sådant där favoritverk som jag har som jämförelseobjekt i olika tolkningar. Eftersom min favoritinspelning med Igor Markevitch och London Symphony Orchestra (Philips, 1950-tal?) är svårfångad och utgången, har jag sökt länge efter den rätta.

Bäst hittills lyckas gamle schweizaren Ernest Ansermet med sin Orchestre de la Suisse Romande (Decca) träffa nerven och sjögången. Men en pålitlig en som Maazel nu hade jag väntat mera av. Och ryske demondirigenten Valerij Gergijev, som lyckats trolla sådana svindlande djup ur bl.a. Stravinskijs "Våroffer", har gjort en "Scheherazade" så långsam att den nästan stannar.

För, ska det vara så svårt? "Scheherezade" är en programsymfoni som har allt. Men det måste gunga om havet i första, mäktiga satsen "Sinbad Sjöfararen och havet". Och sista satsens "Fest i Bagdad. Skeppsbrott. Skeppet krossas mot klippor" måste ha en brutal kraft inifrån för att kontrastera mot utslocknandets skira violinsolo. Annars blir orkesterns ihärdiga ostinaton bara tjatiga.

Jag tror jag fortsätter leta.