WORLD PARTY

När jag 1990 lyssnade mycket på den då nya skivan "Goodbye Jumbo" med World Party (Ensign CD 1990), slogs jag knockout av hur härligt underbart 60-talspoppig den lät. När jag idag hör samma skiva tycker jag att musiken låter så väldigt mycket....90-tal. Märkligt. Vet inte om detta säger mest om World Party, mig eller 90-talet. Detta var innan Oasis och många andra britpopgrupper skulle nypopularisera Beatles-soundet och göra det farligt igen. (En god gärning, sedan var det en annan sak att Oasis inte VAR några nya Beatles, därtill var de för begränsade).

Men World Party 1990 var någonting annat, för det här var en alldeles strålande pop-LP. Sångmakaren Karl Wallinger hade nyligen lämnat The Waterboys. Med miljöengagerade texter och kärleksfulla musikreferenser till Beach Boys, Neil Young, Stones, Beatles och Sly & The Family Stone m.fl. skapade han rocklåtar så klara, så bärande och så friska på "Goodbye Jumbo".

Samtidigt kom The Waterboys folkmusikklingande album "Room to roam" på samma bolag Ensign. De två blev som syskonskivor. Waterboys irländska flöjter och fiolfolkslingor jämte World Partys psykedeliska poplekar hade samma livkraft och fräschör i sångskapandet. Och var precis lika bra.

En tredje skiva samma år på samma bolag och i samma vänskapskrets var Sinéad O'Connors "I do not want what I haven't got". Men den var betydligt mörkare. Om än lika minnesvärd.