RIMSKIJ-KORSAKOFF

Lyssnar till Nicolai Rimskij-Korsakoffs storartade programsymfoni "Scheherazade" från 1888 och blir smått irriterad. Jo, det är sant. Hör en inspelning med Lorin Maazel och Berliner Philharmoniker på Deutsche Grammophone (ca 1982?) som jag trodde på. Men det gungar inte på havet. Lorin Maazel plockar bara fram det vackra. Men inte det dramatiska och berusande.

"Scheherezade" är nämligen ett sådant där favoritverk som jag har som jämförelseobjekt i olika tolkningar. Eftersom min favoritinspelning med Igor Markevitch och London Symphony Orchestra (Philips, 1950-tal?) är svårfångad och utgången, har jag sökt länge efter den rätta.

Bäst hittills lyckas gamle schweizaren Ernest Ansermet med sin Orchestre de la Suisse Romande (Decca) träffa nerven och sjögången. Men en pålitlig en som Maazel nu hade jag väntat mera av. Och ryske demondirigenten Valerij Gergijev, som lyckats trolla sådana svindlande djup ur bl.a. Stravinskijs "Våroffer", har gjort en "Scheherazade" så långsam att den nästan stannar.

För, ska det vara så svårt? "Scheherezade" är en programsymfoni som har allt. Men det måste gunga om havet i första, mäktiga satsen "Sinbad Sjöfararen och havet". Och sista satsens "Fest i Bagdad. Skeppsbrott. Skeppet krossas mot klippor" måste ha en brutal kraft inifrån för att kontrastera mot utslocknandets skira violinsolo. Annars blir orkesterns ihärdiga ostinaton bara tjatiga.

Jag tror jag fortsätter leta.