BERLINMURENS ÖPPNING 20 ÅR!

En dag av flaxande HISTORIA. Vingslag och allt det där. Nu vet vi facit. Minns lyckoscenerna. Tårarna av glädje inför det ofattbara (blir själv rörd till tårar varje gång jag ser de scenerna). Därför är det så lätt att glömma hur det faktiskt var före.

I ett gammalt fotoalbum från 1980-talet hittar jag dessa solkiga bilderna. Det var 1986 och ingen kunde ana att muren då bara hade tre år kvar. Allt tycktes orubblig. Onåbart. Även själva tiden. Jag minns vakttornen, blodhundarnas skall i dimmorna. Kikarsiktena från vakttornen som intensivt iakttog varje rörelse från oss förundrade turister på västsidan. De med kikarsiktena kunde inte nå oss. Men de stirrade på oss. Och vi försökte ignorera dem, såg ut över ingemanslandet MELLAN murarna (för egentligen var det ju DUBBLA murar) och förstod att det var säkert minerat.




Klotter brukar jag aldrig gilla. Men här var det något speciellt. Eftersom östtyska vakter inte kunde nå västsidan av muren, och eftersom västsidans polismakt inte ingrep mot klotter där - muren var ju östtysk egendom och inget som väst ville veta av, så var västsidan av muren en fristad för allt möjligt klottrande. Och här var det verkligen ett folkligt uttryck för protest, fantasi och kreativitet. Sådant jag annars vägrar tillmäta graffiti som fenomen. Men här var det något extra. Det här var ju BERLIN. Det delade BERLIN.

Det var alltså 1986 och jag tror ännu inte att jag hade hört talas om Glasnost och
Perestrojka. Vi högskolestudenter åkte guidad turistbuss in i Östberlin. Minns en maniskt "entusiastisk" östtysk guide, och befolkningens tyst aggressiva misstro mot oss bortskämda västerlänningar när vi stannade till på ett café i en park med Hammaren-och-stjärnan-monument.

En vän sade att Västberlin då var som ett överhettat växthus och Östberlin var som ett kallt museum. Det var 1986 och vi anade inte vad som snart skulle hända. I det kommande beundrar jag Michail Gorbatjov för hans fantastiska insatser för FÖRÄNDRING. Är han bortglömd nu? Ja, kanske inte just IDAG men annars? Även polska Solidaritet har en viktig del i de rörelser som hade satts i svängning. Däremot blir jag förbannad när man ibland har gett Ronald Reagan äran för att gamla Östeuropa föll som ett korthus. Det var Gorbatjov som hade modet att initera den definitiva förändringen. Men det visste vi inget om när vi hörde vakthundarnas skall där vid muren, en marsdag 1986. Då var vi skakade av en annan markerad förändring. Olof Palme hade just blivit skjuten här hemma.