MÄNNISKOR HELT UTAN BETYDELSE

Tyckte om Johan Klings debutroman "Människor helt utan betydelse" (Norstedts 2009, nu också i pocket). Den yttre hanlingen är sparsam, nästan obefintlig. Huvudpersonen är en loser som vandrar runt en varm sommardag 1998 i Stockholm. Som frilansare i mediebranchen är han inte särskilt tursam. Ständigt förbisedd, nonchalerad, osedd och nästan pank. För tiden är viktig här. 1990-tal. Detta är ironins årtionde när inget var på riktigt och det gällde att ta för sig och sticka ut och sälja in sig.

Den korta romanen är skriven helt utan denna ironi. Här handlar det om en ledsen människa. Om osäkerhet. En kille som inte får till det. Som ska säga något men ingen lyssnar, han hör själv att det låter dumt och tystnar i skam. Dessutom förfördelad av sin flickvän (det antyds att han blir bedragen, och alla andra vet utom han).

Just detta att skildra OSÄKERHETEN i en kaxig miljö är Johan Kling mycket bra på. Han har gjort det med stor fingerkänslighet i filmen "Darling" (2007) om det osannolika mötet mellan en arbetslös, medelålders man och en ung Östermalmsbrud som plötsligt hamnar i samma sits.

Bokomslagen till "Människor helt utan betydelse" är sällsamt vackert med rena linjer. Visar sig vara tavlan "Från Centralpalatsen" av Torsten Jovinge från 1933, ur Moderna Museets samlingar.