GRUPPEN CHICAGO

Jo, jag vet att jag har en fallenhet för musik som ofta anses hopplöst ute och rockhistoriskt omöjlig. Sådant får man bara försöka ge blanka djävulen i, även om jag är känslig för kritikens övervakande ögon (där de flesta formats av punkgenerationen och senare av grunge och indie).

Nåväl, till saken. Jag får anledning att återupptäcka gamla gruppen Chicago. I synnerhet deras två första album "The Chicago Transit Authority" (CBS dubbel-LP 1969, ovan) och "Chicago [2]" (CBS dubbel-LP 1970, nedan). Redan från starten jämfördes de med Blood, Sweat & Tears, som också blev deras eviga rivaler. Liknande upplägg med en tätt arrangerad blåssektion. "Jazzrock" kom det att kallas runt 1969-70, innan termen fick delvis annan betydelse med fusionjazzen några år senare.

Chicago låg betydligt närmre rocken än B,S&T. Inte minst för gitarristen Terry Kaths råa sångröst och Jimi Hendrix-mättade spel. Chicagos blåssektion var oerhört tät, men de hade inte sådana briljanta jazzsolister som fanns i B,S&T. Eftersom de båda grupperna alltid jämfördes och spelades ut mot varandra, kan på många sätt sägas att Chicago vann kampen.


Dels hade de mer urkraft. Dels fanns det en enhet, en konsekvens. Nästan ett kollektivistiskt upplägg med växelsång, delat låtskrivande och ett politiskt radikalt budskap. Något som helt saknades hos B,S&T som mest spelade arrangerade covers och från början plågades av bristande kontinuitet i besättningen. CBS (som hade båda grupperna) satsade stort på Chicago och lät dem starta upp med 3 (!) feta dubbelalbum.

Dessa, och alla senare Chicago-album, hade samma enkla omslagsidé: Logotypen i olika, inte särskilt fantasifulla variationer och enbart numrering som titlar. Både Chicago och Blood, Sweat & Tears blev från mitten av 70-talet väldigt slätstrukna, vilket tyvärr också blivit deras eftermäle. Men Chicago fortsatte ändå ha kommersiella framgångar, främst bland USA:s gigantiska bilradio-publik. De hade då fruktansvärda hitlåtar som "If you leave me now".

Skippa dem och återupptäck istället Chicagos vitala, tidiga album. Speciellt "Chicago 2" som är det musikaliskt mest fulländade. Terry Kath dog 1978 i en tragisk och onödig vådaskjutning. Han lekte den där leken rysk roulette, och det gick kanske inte så bra.

BEETHOVENS SJUA I BERWALDHALLEN!

Var i Berwaldhallen i förrgår, den 23 april, och hörde Beethovens Symfoni nr 7, A-dur, från 1813. Ett otroligt mäktigt verk. Att programmet bara bestod av Haydn och Beethoven gjorde mig först lite skeptisk. Väl traditionellt! Inget som stack ut (stycket av finske Rautavaara ingick först i konserten dagen efter).

Men jag fick fel. Konserten blev verkligen en musikkick. Inte för första verket, Joseph Haydns ganska tråkiga Cellokonsert nr 1 (1860-tal). Unge, österrikiske cellosolisten Leonard Elschenbroich är säkert en blivande stjärna, och visst spelade han innerligt. Men han kom ändå helt i skymundan.

När förre chefsdirigenten Manfred Honeck återförenades med Radiosymfonikerna i Beethovens Symfoni nr 7 blev det ett kärt möte och allting stämde. Den aggressiva, rytmiskt drivande och rätt krigiska symfonin har både tolkats som lycka och protest. I skarp kontrast mot den förra, Pastoralsymfonins, böljande melodier och fågelsång.

Programpresentatören Katarina Lindblad gav en fin ingång i påannonsen, när hon berättade att metronomen var nyuppfunnen vid denna tid och att Ludwig van Beethoven var väldigt förtjust i att laborera med uträknade tempobeteckningar. Och framförandet av Symfoni nr 7 tog andan ur en denna kväll. Den lilla Haydn-konserten i början var det nog inte många som kom ihåg.

(Bild: Omslag: Beethoven - Symfoni nr 7, med Herbert von Karajan & Berlinerfilharmonikerna. Deutsche Grammophone Gesällschaft)

JOHN LENNON SOM POLITISK REBELL

Såg på SVT en amerikanskproducerad dokumentär kallad "USA mot John Lennon" (SVT1 13 april). Egentligen såg jag reprisen idag, 18 april, efter tips från Johan. Och det var en himla tur det. När den låg i tablån först på måndagen brydde jag mig inte. Tvättstugan fick gå före. Det har gjorts så många dokumentärer om John Lennon och Beatles, ofta med ungefär samma arkivmaterial och med få nya infallsvinklar. Jag har en gång haft min intensiva Lennon-period (strax efter mordet) då jag tröskade allt fram och tillbaka så det nästan blev för mycket.

Men det här var någonting annorlunda. Det unika med "USA mot John Lennon" från 2006 var att den verkligen hittat ett eget fokus och höll hela långfilmslånga storyn och arkivmaterialet i ett grepp som fångade intresset från första stund. Och greppet?: John Lennon som politisk rebell. Nä, det låter inte särskilt unikt. Snarare som äänu en programidéklyscha.

Men allt hänger på utförandet. Filmskaparna - som jag inte vet något om - skruvade från början in laddningen, allvaret i tidsandan: Vietnamkriget, krigsprotesterna, Nixon, FBI, Chicago-konventet 1968, Kent State University 1970. Analyser som verkligen hade något att berätta, och Lennons roll mitt i kaoset. Man lyckades visa att t.o.m. Johns & Yokos ofta förlöjligade bed-in på Amsterdam Hilton 1969 verkligen VAR en politisk handling.

Sällan har John Lennon kommit så bra till sin rätt som här. Musiken fanns förstås med även om fokus låg på protesten. Yoko Ono och många andra intervjuades i nutid, liksom rebellikonen Angela Davis (glädjande att se igen!). Och analysen vek inte heller undan för komplikationerna. Svarta Panter-ledaren Bobby Seales och andra fundamentalister drog nytta av samröret med den stundtals naive Lennon, som fortsatte prata fred medan en del extremister viftade med vapen i bakfickan.

Men berättelsen i "USA mot John Lennon" var omtumlande och känslostark. Även det tragiska slutet, vansinnesmordet av en psykopatisk stalker 1980, skildrades utan sentimental filter. Bara naket rakt. Och därför desto mer outhärdligt hemskt.

Samma dag - idag lördag alltså, är det Skivans dag. Åkte till fullsatt Pet Sounds Records på Söder där Fatboy spelade svängig rockabilly live, bland flera andra band. Kunde inte låta bli att dagen till ära köpa "John Lennon Plastic Ono Band" (Apple 1970, bilden). Lennons starkaste album.

PIRATE BAY-RÄTTEGÅNGEN

Pirate Bay-domen är rätt. Och varför har ingen granskat de åtalade? Nyliberaler o halvnazis som lanserat peddosajter o anser sig stå över lagen. Allt i nyliberalismens namn.

"What's the matter with me / I've got nothing more to say...." (Bob Dylan 1971 i "Down in the flood", som bara finns som nyinspelat spår på denna samlingsdubbel-LP "More Bob Dylan Greatest Hits", CBS 1971).

Jo, så är det. Påsken är över. Skön helg med vila och fester med kära vänner. Tillbaka till vardag igen på arbetsplats där trösklar och hinder skymmer möjligheterna. Jag befinner mig i ett väntrum snarare än vid en vändpunkt. Och just för tillfället har jag inget att säga. Inget att blogga om. "I cannot move / my fingers are all in a knot" (Dylan igen, ur "Just like Tom Thumb's blues" 1965. Från "Highway 61..." och samma samling). Febrigt stiltje.

MIKAEL WIEHE PÅ NALEN 3/4

Såg Mikael Wiehe live på Nalen i en behagligt avskalad konsert. I trio med Christer Karlsson och Johan Lindström på gitarrer, piano, bongos och inte mycket mer. Sånger från "Sånger från en inställd skilsmässa", hans nya och mycket personligt utlämnande album som handlar om just vad titeln säger. Och ett välvalt urval ur Wiehes flera decennier långa katalog. Så inledde trion t.ex. med "Måndåren" från Hoola Bandoola Bands allra första LP från 1971.

Jag gillar Wiehe när han är avskalat personlig ("Nu ger hon sej iväg" från nya skilsmässoeposet). Och jag gillar Wiehe när han är förbannad. Som i "Ni som tjänar på krig" (Dylans "Masters of war"). Där är en riktigt förbannad Wiehe tolkar en ung, arg Bob Dylan i bådas förakt för vapenindustrins blodiga vinstbegär.

Men jag kan också ha väldigt svårt för den sentimentale Wiehe. Som i "Mitt hjärtas fågel" och andra fågellåtar. Däremot älskar jag hans prator. Inte många kan formulera mellanprat som Mikael Wiehe. På nästan teatraliskt lång--sam skåns--ka levererar han fyndiga, skarpa, humoristiska och självironiska påannonser som är njutbara i sig. Och efter en släng till finanskrisen sjunger han Peps gamla "Falsk matematik" och får den övertydligt aktuell i dessa dagar av bonusavtal och AMF-skandaler.

Tidigare samma dag, fredagen 3/4, hade jag också sett en skymt av en helt annan konsert: Titiyo live i Radiohusets Studio 4. Andra referenser, men lika behagligt avskalat. Titiyo med en trio av piano, cello och trumpet (Goran Kajfes!). Sånger från hennes nya album "Hidden" (2008). Några flyktiga minuter under en lunchrast, med förnimmelse av något musikaliskt stort.

(Bild: Omslag: "En sång till modet", EMI 2000)

5 BÄSTA SVENSKA ALBUM

Och då var det bästa svenska kandidater. Låt se... Svårt att välja - men :

Cornelis Vreeswijk - "Ballader & Grimascher" (Metronome 1965)
Pugh Rogefeldt - "Ja, dä ä dä" (Metronome 1969)
Mikael Ramel - "Till dej" (Ljudspår 1972)
Samla Mammas Manna - "Måltid" (Silence 1973)
Peps Persson & The Downhome Blues Band - "Rotblos" (Sonet 1997)

Och så fick jag ändå inte med Monica Zetterlund, Fred Åkerström, Blå Tåget, Lars Hollmer (solo), Fläskkvartetten & Freddie Wadling, Olle Ljungström, Bob Hund etc etc etc.

IDAG

Tyckte jag såg ett tefat landa på Valhallavägens mitt i morse. Eller såg jag fel?