GRUPPEN CHICAGO

Jo, jag vet att jag har en fallenhet för musik som ofta anses hopplöst ute och rockhistoriskt omöjlig. Sådant får man bara försöka ge blanka djävulen i, även om jag är känslig för kritikens övervakande ögon (där de flesta formats av punkgenerationen och senare av grunge och indie).

Nåväl, till saken. Jag får anledning att återupptäcka gamla gruppen Chicago. I synnerhet deras två första album "The Chicago Transit Authority" (CBS dubbel-LP 1969, ovan) och "Chicago [2]" (CBS dubbel-LP 1970, nedan). Redan från starten jämfördes de med Blood, Sweat & Tears, som också blev deras eviga rivaler. Liknande upplägg med en tätt arrangerad blåssektion. "Jazzrock" kom det att kallas runt 1969-70, innan termen fick delvis annan betydelse med fusionjazzen några år senare.

Chicago låg betydligt närmre rocken än B,S&T. Inte minst för gitarristen Terry Kaths råa sångröst och Jimi Hendrix-mättade spel. Chicagos blåssektion var oerhört tät, men de hade inte sådana briljanta jazzsolister som fanns i B,S&T. Eftersom de båda grupperna alltid jämfördes och spelades ut mot varandra, kan på många sätt sägas att Chicago vann kampen.


Dels hade de mer urkraft. Dels fanns det en enhet, en konsekvens. Nästan ett kollektivistiskt upplägg med växelsång, delat låtskrivande och ett politiskt radikalt budskap. Något som helt saknades hos B,S&T som mest spelade arrangerade covers och från början plågades av bristande kontinuitet i besättningen. CBS (som hade båda grupperna) satsade stort på Chicago och lät dem starta upp med 3 (!) feta dubbelalbum.

Dessa, och alla senare Chicago-album, hade samma enkla omslagsidé: Logotypen i olika, inte särskilt fantasifulla variationer och enbart numrering som titlar. Både Chicago och Blood, Sweat & Tears blev från mitten av 70-talet väldigt slätstrukna, vilket tyvärr också blivit deras eftermäle. Men Chicago fortsatte ändå ha kommersiella framgångar, främst bland USA:s gigantiska bilradio-publik. De hade då fruktansvärda hitlåtar som "If you leave me now".

Skippa dem och återupptäck istället Chicagos vitala, tidiga album. Speciellt "Chicago 2" som är det musikaliskt mest fulländade. Terry Kath dog 1978 i en tragisk och onödig vådaskjutning. Han lekte den där leken rysk roulette, och det gick kanske inte så bra.