BEETHOVENS SJUA I BERWALDHALLEN!

Var i Berwaldhallen i förrgår, den 23 april, och hörde Beethovens Symfoni nr 7, A-dur, från 1813. Ett otroligt mäktigt verk. Att programmet bara bestod av Haydn och Beethoven gjorde mig först lite skeptisk. Väl traditionellt! Inget som stack ut (stycket av finske Rautavaara ingick först i konserten dagen efter).

Men jag fick fel. Konserten blev verkligen en musikkick. Inte för första verket, Joseph Haydns ganska tråkiga Cellokonsert nr 1 (1860-tal). Unge, österrikiske cellosolisten Leonard Elschenbroich är säkert en blivande stjärna, och visst spelade han innerligt. Men han kom ändå helt i skymundan.

När förre chefsdirigenten Manfred Honeck återförenades med Radiosymfonikerna i Beethovens Symfoni nr 7 blev det ett kärt möte och allting stämde. Den aggressiva, rytmiskt drivande och rätt krigiska symfonin har både tolkats som lycka och protest. I skarp kontrast mot den förra, Pastoralsymfonins, böljande melodier och fågelsång.

Programpresentatören Katarina Lindblad gav en fin ingång i påannonsen, när hon berättade att metronomen var nyuppfunnen vid denna tid och att Ludwig van Beethoven var väldigt förtjust i att laborera med uträknade tempobeteckningar. Och framförandet av Symfoni nr 7 tog andan ur en denna kväll. Den lilla Haydn-konserten i början var det nog inte många som kom ihåg.

(Bild: Omslag: Beethoven - Symfoni nr 7, med Herbert von Karajan & Berlinerfilharmonikerna. Deutsche Grammophone Gesällschaft)