MIKAEL WIEHE & JACQUES WERUP

En överraskning att få se dessa båda Malmö-hjältar tillsammans, på samma scen och samma skiva. Och den var en skiva som inte var helt lätt att få tag i. "Wiehe & Werup" (MCW live-CD 2008) tycks inte ha någon distribution i handeln. Vi fick köpa den per post av herr Wiehe själv. Det är lite märkligt, för den här är bra.

Jacques Werup och Mikael Wiehe var mina favoriter, var för sig, under en kort period när jag bodde i Malmö i början av 1980-talet.
Charmören Werup var författaren, poeten, estradören, romantikern. Skrev sköna dikter från Österlen och Paris. En del bra romaner. Och den roliga kåseriboken "Hemstaden : min Malmöhistoria" (Alba 1981), där han driver hejdlöst med din speciella malmöitiska mentaliteten i en rad festliga anekdoter. Jacques Werup är också en scenunderhållare med utstrålning, när han läser dikter och berättar historier på skön skånska med eftertryck till sparsmakad musik. En scenkarisma som inte alls gått fram på de träiga skivor han gett ut.

Mikael Wiehe var ju känd från Hoola Bandoola Band. Men det var inte de utan mera hans soloalbum på 80-talet som fick mig att tända till. Han gick oväntade vägar, sjöng Dylan till syntmusik, skrev välskrivna proggtexter till Talking Heads-rytmer osv. Sedan tappade jag liksom bort Wiehe.

Tills nu. "Wiehe & Werup", inspelad på Victoriabiografen i Malmö, är en intressant reunion. Jag trodde att de trots allt var två väsensskilda skapare och egon. Men fastän båda har gjort större verk än så här, är det ändå uppenbart hur mycket de har gemensamt. Båda är ordpoeter med rötter i cool jazz. Båda är lika välformulerade, tungt skånskt välartikulerade, och lika skarpsint humoristiska.

Jacques Werup är ärligt talat inte mycket till sångare. Han väser, pratsjunger fram sina poem högstämt. Men det är två personligheter av stort format. Och ibland tar båda ett soft inpass på sina saxofoner. Cool jazz. Jazz och poesi. Till ett komp som annars bara består av piano och cello. Det är bra. Mer behövs inte.

MR. PRESIDENT BARACK OBAMA!

Nu har han svurit. Förväntningarna är enorma. Hela Washington svallar i extas. Stort, pampigt, väldigt amerikanskt. Men samtidigt - vilken medvind, vilket hopp! Vilken kontrast efter åren med Bush.

I söndags såg vi hyllningskonserten till Obama från Washington på TV8. U2, Stevie Wonder, Beyoncé. En hipp blivande president stod och diggade och myste med sin familj i vimlet. Undra på det med en sådan uppbackning. Och där var snart 90-årige (!) Pete Seeger lycklig tillsammans med Bruce Springsteen på scen. Varenda ord, varenda ton betydde något i det här sammanhanget.

Lycka till Barack Obama!

SKOTTEN ALEX CAMPBELL

Äntligen - tänk att den här skulle vara så svår! Och stort tack till Sven!

Denna skivan finns inte och har aldrig funnits (vad jag vet) utgiven på CD. Alex Campbell, "Folk Session". Även kallad "Alex Campbell sings Folk" (Society live-LP, 1964). Den skotske folksångaren Alexander Campbell blev aldrig riktig känd. Inte ens under den stora folksångarvågen på 1960-talet. Inte heller under proggvågens vurm för irländsk (och därmed skotsk) folkmusik på 1970-talet.

Jag gillar skarpt "An Alex Campbell Folk Session". Det är skotska fyllevisor, sjömansvisor, mördarballader ("Captain Kidd"), arbetarsånger ("The Gresford disaster") och ännu mera fyllevisor (många klämkäcka "whisky, whisky..." i refrängerna). Sparsamt komp, någon gitarr, banjo, concertina (ingen bas). Go stämning, inspelad på någon pub med ivrigt sjungande publik. Alex Campbell var uppenbarligen en strong scenpersonlighet. Född 1925 i Glasgow. Dog 1987 och bodde de sista åren i Danmark, bl.a. i Skagen.

LARS LERINS AKVARELLER

Vanligtvis skulle jag nog inte bry mig särskilt mycket om bilder från Lofoten. Ödsliga landskapsbilder med snö brukar bara ge mig ångest. Inte heller låter akvareller alltför upphetsande. För skirt, för vattnigt, för begränsat. Som kammarmusik ungefär. Därför är det så mycket mer omtumlande att se Lars Lerins utställning av just akvareller på Valdemarsudde, Djurgården, Stockholm.

Det är nästan övernaturligt, överjordiskt vackert när han låter ljus och mörker mötas i landskap som är besjälade av någon slags närvaro. Trots att nästan inte en människa syns på bilderna. Det är just - ödsliga landskap. Bilder från Lofoten, Iran, Indien eller från hemtrakterna i Värmland. Utåt sett triviala motiv - en husfasad, en bensinmack, ett kalhygge. Lars Lerin laddar dem med spänning i ett dunkelt, mystiskt ljus.

Märklig är också Lerins teknik att låta handskrivna textrader täcka vissa fält av motiven. För att leka med illusionen i de annars starkt realistiska motiven? Och vad står det egentligen i texterna? Dagboksblad, poesi, brev till någon?

Inte för inte som Lars Lerin lockar en jättepublik med sin unika konst. Denna söndag var där 20 meters kö utanför. Inne i fullpackade Valdemarsudde rådde en sammanbitet artig irritation. Hur man än vände sig stod folk i vägen för varandra i betraktandet. Så var det också näst sista helgen för utställningen.

Bilden: Bokomslag: Lars Lerin "Bilder från Lofoten" (Natur & Kultur 2008), som i sin tur avbildar Lerins stora akvarell "Det sista ljuset" (2006). En av många tavlor på utställningen.

VICKY CRISTINA BARCELONA

Vilken nytändning det måste ha blivit för Woody Allen när han sökt sig till Europa de senaste åren! Hans brittiska "Matchpoint" (2005) var en lysande thriller, komedin "Scoop" (2006) en kul bagatell gjord med gott humör, och hans senaste drama "Vicky Christina Barcelona" (2008) en lustfylld, färgrik erotisk dramakomedi som tar plats på den katalanska kusten, just i trakterna kring Barcelona. I alla tre filmerna spelar unga Scarlett Johansson bärande roller.

"Vicky Cristina Barcelona" är en mycket erotiskt laddad berättelse som utspelas i bildsköna miljöer där fotot genomgående fångar en gul-röd färgskala av värme och sensualism. Berättelsen om sex, förförelse, vansinnets gräns, viljans obändighet, kärlekens omöjlighet och om skön konst spelas ypperligt av nämnda Scarlett Johansson och Rebecca Hall (de två amerikanska vänninorna på besök i Barcelona), Javier Bardem (den katalanske konstnären och förföraren) och Penélope Cruz (den självdestruktiva rivalen). Även alla mindre biroller är väl spelade i detta väl komponerade intrignystan.

Om inte "må-bra"-film skulle vara så sliten klyscha skulle jag ta till den. "Vicky Cristina Barcelona" är i alla händelser en film att bara njuta av.