LARS LERINS AKVARELLER

Vanligtvis skulle jag nog inte bry mig särskilt mycket om bilder från Lofoten. Ödsliga landskapsbilder med snö brukar bara ge mig ångest. Inte heller låter akvareller alltför upphetsande. För skirt, för vattnigt, för begränsat. Som kammarmusik ungefär. Därför är det så mycket mer omtumlande att se Lars Lerins utställning av just akvareller på Valdemarsudde, Djurgården, Stockholm.

Det är nästan övernaturligt, överjordiskt vackert när han låter ljus och mörker mötas i landskap som är besjälade av någon slags närvaro. Trots att nästan inte en människa syns på bilderna. Det är just - ödsliga landskap. Bilder från Lofoten, Iran, Indien eller från hemtrakterna i Värmland. Utåt sett triviala motiv - en husfasad, en bensinmack, ett kalhygge. Lars Lerin laddar dem med spänning i ett dunkelt, mystiskt ljus.

Märklig är också Lerins teknik att låta handskrivna textrader täcka vissa fält av motiven. För att leka med illusionen i de annars starkt realistiska motiven? Och vad står det egentligen i texterna? Dagboksblad, poesi, brev till någon?

Inte för inte som Lars Lerin lockar en jättepublik med sin unika konst. Denna söndag var där 20 meters kö utanför. Inne i fullpackade Valdemarsudde rådde en sammanbitet artig irritation. Hur man än vände sig stod folk i vägen för varandra i betraktandet. Så var det också näst sista helgen för utställningen.

Bilden: Bokomslag: Lars Lerin "Bilder från Lofoten" (Natur & Kultur 2008), som i sin tur avbildar Lerins stora akvarell "Det sista ljuset" (2006). En av många tavlor på utställningen.