MIKAEL WIEHE & JACQUES WERUP

En överraskning att få se dessa båda Malmö-hjältar tillsammans, på samma scen och samma skiva. Och den var en skiva som inte var helt lätt att få tag i. "Wiehe & Werup" (MCW live-CD 2008) tycks inte ha någon distribution i handeln. Vi fick köpa den per post av herr Wiehe själv. Det är lite märkligt, för den här är bra.

Jacques Werup och Mikael Wiehe var mina favoriter, var för sig, under en kort period när jag bodde i Malmö i början av 1980-talet.
Charmören Werup var författaren, poeten, estradören, romantikern. Skrev sköna dikter från Österlen och Paris. En del bra romaner. Och den roliga kåseriboken "Hemstaden : min Malmöhistoria" (Alba 1981), där han driver hejdlöst med din speciella malmöitiska mentaliteten i en rad festliga anekdoter. Jacques Werup är också en scenunderhållare med utstrålning, när han läser dikter och berättar historier på skön skånska med eftertryck till sparsmakad musik. En scenkarisma som inte alls gått fram på de träiga skivor han gett ut.

Mikael Wiehe var ju känd från Hoola Bandoola Band. Men det var inte de utan mera hans soloalbum på 80-talet som fick mig att tända till. Han gick oväntade vägar, sjöng Dylan till syntmusik, skrev välskrivna proggtexter till Talking Heads-rytmer osv. Sedan tappade jag liksom bort Wiehe.

Tills nu. "Wiehe & Werup", inspelad på Victoriabiografen i Malmö, är en intressant reunion. Jag trodde att de trots allt var två väsensskilda skapare och egon. Men fastän båda har gjort större verk än så här, är det ändå uppenbart hur mycket de har gemensamt. Båda är ordpoeter med rötter i cool jazz. Båda är lika välformulerade, tungt skånskt välartikulerade, och lika skarpsint humoristiska.

Jacques Werup är ärligt talat inte mycket till sångare. Han väser, pratsjunger fram sina poem högstämt. Men det är två personligheter av stort format. Och ibland tar båda ett soft inpass på sina saxofoner. Cool jazz. Jazz och poesi. Till ett komp som annars bara består av piano och cello. Det är bra. Mer behövs inte.