GOTT NYTT ÅR!
GOTT NYTT 2009!

ÅRETS ÅRETS 2008:
Svårt eftersom jag ligger efter med mycket. Men ungefär så här då:

Årets CD: Anna Ternheim - "Leaving on a Mayday"
Årets konstmusik: Sofia Gubaudjulina - "Glorious Percussion" för slagverk och orkester
Årets konsert: Fläskkvartetten spelar Steve Reich "Different trains" på Judiska Teatern
Årets svenska film: Mest nyfiken på "Maria Larssons eviga ögonblick" och "Patrik 1,5"
Årets dokumentärfilm: Maj Wechselmann "Bang och världshistorien"
Årets utländska film: Woody Allen "Vicky Cristina Barcelona"
Bok: Är mycket nyfiken på P.O.Enquist - "Ett annat liv"
och Carl Johan De Geer "Jakten mot nollpunkten"
Årets poesi: Måste bli Bruno K Öijer - "Svart som silver"
Årets TV-dokumentär: "Ernst-Hugo" (Järegård) nyligen
Årets TV-flopp: "Halal-tv"
Årets konst: Lars Lerin, akvareller på Valdemarsudde
Årets segrare: Barack Obama såklart
Årets depp (globalt): Finanskrisen
Årets depp (lokalt): Uppsägningarna på Sveriges Television
Årets depp (närmast): Nedmonteringen av Tevearkivet, SVT
Årets semester 1: Biarritz, Frankrike
Årets semester 2: London
Årets semester 3: Huset i Rydebäck, Helsingborg, med många fina möten
Årets roligaste: Reunion-fest i Helsingborg, med alla gamla vänner från 1970-talet, som gav massa nygamla vänskaper
Årets familjefest: Vår dotters studentexamen
Årets äntligen: Brf Svea Artilleri 5
Årets saknade: Stig Claesson "Slas", Esbjörn Svensson, Lars Hollmer
Årets saknade (privat): Set Hjärpe, min kusin Kerstin, det finns flera...
Nuets förhoppning: 2009

LARS HOLLMER DÖD

Mitt i julhelgen kommer ÄNNU ett oväntat dödsbud. Det börjar bli obehagligt mycket nu. Lars Hollmer, den fine musikern, eller säj musikanten, från bl.a. Samla Mammas Manna i Uppsala, har avlidit, bara 60 åt gammal. Det är inte klokt. Och för mig fullkomligt oväntat.

Lars Hollmer var i bästa mening musikant. Allt han tog i blev musik. Han lekte fram, vände ut och in på stilar och melodier. Brast ut i dårpippig nonsenssång, gick lös på elpianot i hårdsvängande improvisationer för att sedan landa med sitt dragspel i någon svidande vacker melodi med obestämd folkton. Lars Hollmer var experimentell i sin hållning. Tyckte om att utmana invanda klichéer, men alltid med kärlek och fullifan-humor. Jag hör "Cirkus Apparatha" från första LP:n med Samla Mammas Manna (1970). Det slår mig att just cirkus och cirkusmusik är något som går igen i allt med Lars Hollmer. Både med Samla, med Zamla, på hans egna skivor och på alla de tillfälliga projekt han startade upp (Fem söker en skatt o.a.)

1981 kom hans första solo-LP "XII Sibiriska Cyklar" (Silence, bilden). Inspelad av honom ensam i det hönshus han byggt om till en studio i Uppsala. Med honom själv på alla instrument (dragspel, syntar, leksaksslagverk) och alla sångstämmor. Det är en av de allra bästa skivor som någonsin gjorts i Sverige. Lekfull på ett närmast naivt sätt har han hemmasnickrat ett dussin korta låtar som går direkt till hjärtat. Mest känd för "Boeves psalm" och "Ja ente flöttar ja te sjöss". Genommusikalisk, knäpp avantgarde som ändå är ljuvligt melodiös.

Jag träffade Lars Hollmer någon gång på 70-talet i samband med en uppsats som jag skrev. Minns honom som nästan pojkaktig, intensiv, energisk. Men också känslig med ett drag av sorg. Hör "Vill du höra mer?" (Urspår 1982, nedan) som han skrev när han blivit starkt berörd av en artikel om självmord bland barn.


Lars Hollmer blir aldrig någon Benny Andersson, fastän mycket av hans musik i folkton faktiskt kan ligga nära vad Benny gjort på egen hand. Men Hollmer var för blygsam och dessutom för otålig för att stanna i ett projekt en längre tid. På 70-talet var Samla hjältar inom den progressiva musiken, där de roade och stökade runt. På 80-talet fick Von Zamla en betydande publik inom avantgarde-kretsar utomlands, bl.a. i Frankrike. Men samtidigt tappade de mark i Sverige. När jag nu läser tidningar och på nätet verkar inte särskilt många känna till Lars Hollmer. Eller? Jo, möjligen för "Boeves psalm".

En äkta musikant. En varm buspojke så fylld av spelglädje och musikalisk nyfikenhet. Och "XII Sibiriska Cyklar" håller jag som ett av de främsta svenska albumen någonsin. Jämte Pughs första, någon Cornelis, någon Peps och någon Fläskis. Synd att jag inte har sagt det förr. Och ännu en av mina musikaliska hjältar är borta.

GARDELL KASTAR VATTEN

Vi missade Jonas Gardell live i hans enmansshow "Tillfällig gäst i ditt liv" i våras och såg den istället på DVD. Den var en besvikelse. Jag brukar gilla Gardell i hans tjattrande bögiga provokationer, hans groteska minspel och hans rappa, roliga och exakta iakttagelser. Allt brukar mynna ut i ett starkt humanistiskt budskap och ett svidande allvar. Man blir lika matt av hans energi som gripen av sin självutlämnande sårbarhet.

Men i denna show (som han verkligen gör helt solo) blir det bara fel. Att utsätta publiken för risk, eller hot om risk, är ett grepp som i vissa fall kan förtäta intensiteten. "Ni där på förnedringens första bänkrad, he-he-he..." När han hotar med vatten, låter första raden skydda sig med regnkappor och därefter bär in hinkar med vatten är det faktiskt inte roligt. "Humor genom hot". Detta förnedringens tilltag kunde möjligen ha uppvägts av DET STORA ALLVARET och kloka ord. En tendens till det blir det med berättelsen om hans demenssjuka mamma. Men även denna passage slirar iväg. Essensen av "Tillfällig gäst i ditt liv" blir tyvärr något rätt poänglöst.

Synd, för i SVT:s "Stjärnorna på slottet" är Jonas Gardell verkligen den som livar upp, ställer frågor och ger energi. Det var han som fick Janne "Loffe" Carlsson att berätta om sina legendariska äventyr med Hansson & Karlsson och Jimi Hendrix. Ska bli roligt att se Gardells egen dag där på slottet.

JULAFTON !

Så får jag önska alla
EN RIKTIGT GOD JUL !

KIM NOVAK BADADE ALDRIG I GENESARETS SJÖ

Det är ovanligt att en filmatisering verkligen håller samma klass som sin litterära förlaga. Men det gäller för Martin Asphaugs helt lyckade "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" (2005). Med Helena af Sandeberg, Jonas Karlsson, Anders Berg och framför allt med de båda unga skådespelarna Anton Lundqvist och Jesper Adefelt i rollerna. Det finns en oerhörd känslighet i skildringen av den dunkla mordgåtan, av mystiken kring sjön där på landet någon gång i ett avlägset tidigit 1960-tal. Och det finns en poesi i den vuxne Eriks (Johan H:son Kjellgren) sorgsna återbesök till platsen.


Håkan Nesser skrev romanen (eller deckaren) med samma titel (Bonniers 1998). Välskriven, tät, med ett tungt stråkdrag av sorg, men också med en skönhet i miljöerna och i skildringen av de två pojkarnas vänskap i pubertetens kaos och med tragiska hemförhållanden.

När filmen sändes i SVT nyligen (19 december) berättade Håkan Nesser i ett eftertal att historien ligger mycket nära en verklig händelse då, för knappt 50 år sedan. Eftersom det nu är 10 år sedan boken publicerades kan man häva sekretessen och avslöja mordgåtan. Nesser har träffat den skyldige (som nu bor i enslighet i USA). Och svaret på gåtan var inte oväntat. I både filmen och boken lämnas vissa ledtrådar och nu fick vi äntligen facit.

Men Nesser beättade också att nya uppgifter hade tillkommit från oväntade håll i sista stund. Uppgifter som friade alla de fyra tänkbara förövarna. Sant eller ej? Håkan Nesser gav ett troligt svar men lämnade också öppning för fortsatt mystik.

HYLLNING TILL OLLE LJUNGSTRÖM

En som däremot INTE kvalificerar sig bland årets bästa är hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström (Telegram CD). När Uno Svenningsson, Erik Gadd, Love Olzon och Tomas Andersson Wij m.fl. tolkar saknade mästaren Olle Ljungström missar de helt hans bittra dubbeltydighet i texterna och gör sångerna enbart sentimentala. Det blir så fel, så fel, så fel. Istället påminns man hur fantastiskt Olle sjunger sina egna, vackra vardagscynismer till oemotståndliga popmelodier. KOM TILLBAKA - OLLE LJUNGSTRÖM!

ÅRET 2008

Dags att summera. Lika bra attsäga det först. Jag har varit usel på att följa med skivskörden detta år. (Finns "skivor" överhuvudtaget fortfarande?) Här är alltså bara de av årets skivor som jag är MEST NYFIKEN PÅ och vill kolla upp:
Utländska:
Coldplay - Viva la Vida, or Death and all his friends
Fleet Foxes - Fleet Foxes
Erykah Badu - New Amerykah, part one
Svenska:
Frida Hyvönen - Silence is wild
Anna Ternheim - Leaving on a Mayday
Eldkvarn - Hunger hotell
Mikael Wiehe & Jacques Werup - Wiehe & Werup

NÄÄS FABRIKER

Kulturhistoria! Blev helt betagen i detta brukshotell där jag var på seminarium och höll föredrag i veckan. Gammalt spinneri i närheten av Lerum, någon halvtimme från Göteborg. Industrimiljö som renoverats med verkligt god smak, där man tagit vara på både tegelbyggnadens mäktiga höjder interiört och naturnära färgsättning. Filmen "Tuppen" spelades in där på tidigt 1980-tal.

Strax intill ligger Nääs Slott, där Selma Lagerlöf mötte sin "reskamrat" Sophie Elkan. Kanske kommer miljöerna att finnas med i SVT:s dramaserie om Selma Lagerlöf i julhelgen.

HATLÅTAR

Vi pratade om hatlåtar. Sådana där som är så usla att det blir roligt att frossa i. Egentligen är väl den värsta dyngan den likgiltiga musiken. Den som inte lämnar några intryck alls. Men det är roligare att gotta sig i hatlåtar. Sådana som är så kassa att de sticker ut. Här är min lista:

1. Peter Holm - "Monia"
Han tar i med tillgjord falsett så att skäggstubben kryllar sig.
2. Curt Haagers - "Fågeldansen" ("Dansa Kvack Kvack")
Imbecill landsplåga från tidigt 80-tal.
3. Mats Rådberg & Rankarna - "Peta in en pinne i brasan"
Något av de mest korkade texter jag hört.
4. Mats Rådberg & Rankarna - "Det är inte lätt att va ödmjuk"
Som förra. Men totalt obegripig.
5. Ewa Roos - "Vilken härlig dag!"
Flåshurtig umpa-umpa-tvåtakt. Så präktig så man kan dö.
6. Leapy Lee - "Little arrows"
Den låt som fick mig sluta lyssna på Tio i topp. Lika fjöntig.
7. Carola - "Nu tändas tusen juleljus"
Hård röst så man hoppar till i tonartshöjningen.
8. Jörgen Edman - "Det är en ros utsprungen"
När det gäller julskivor är det ingen måtta på sirapen.
9. Michael Jackson - "Bad"
Betyder "kass". Något mer överlastat, överproducerat får man leta efter.
osv osv osv

SOUL!

Köpte fina samlingar med Aretha Franklin och Otis Redding. Riktigt klassisk 60-talssoul. "The Very Best of Otis Redding" (Atco 2-CD 2001) gör skäl för sin titel. Han sjunger, kvider, gråter sig igenom känsliga ballader som "These arms of mine", "Try a little tenderness" och "I've been loving you too long" (där blåsarna smyger sig på som en änglakör). Han stampar och gurlar i "Respect" och "I can't turn you loose". Kan man tala om sväng eller? Och så den bästa av alla, den perfekt avvägda "Fa-fa-fa-fa-fa (Sad song)", där han spelar mot blåsarna. Just rytmiken och samspelet med blåsarna gör hans inspelningar så njutbara.

Ja, Otis älskar jag. Och Lady Soul Aretha. Mycket av Tamla Motowns falsettsoul kan bli för sötsliskig för min smak. Och James Brown orkar jag inte med. De har ofta jämförts, men jag tycker det är mils skillnad. Medan Otis Redding känns fullständigt uppriktig var James Brown överlastad med manér och machoideal och maskspel.