Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

söndag, december 28, 2008


LARS HOLLMER DÖD

Mitt i julhelgen kommer ÄNNU ett oväntat dödsbud. Det börjar bli obehagligt mycket nu. Lars Hollmer, den fine musikern, eller säj musikanten, från bl.a. Samla Mammas Manna i Uppsala, har avlidit, bara 60 åt gammal. Det är inte klokt. Och för mig fullkomligt oväntat.

Lars Hollmer var i bästa mening musikant. Allt han tog i blev musik. Han lekte fram, vände ut och in på stilar och melodier. Brast ut i dårpippig nonsenssång, gick lös på elpianot i hårdsvängande improvisationer för att sedan landa med sitt dragspel i någon svidande vacker melodi med obestämd folkton. Lars Hollmer var experimentell i sin hållning. Tyckte om att utmana invanda klichéer, men alltid med kärlek och fullifan-humor. Jag hör "Cirkus Apparatha" från första LP:n med Samla Mammas Manna (1970). Det slår mig att just cirkus och cirkusmusik är något som går igen i allt med Lars Hollmer. Både med Samla, med Zamla, på hans egna skivor och på alla de tillfälliga projekt han startade upp (Fem söker en skatt o.a.)

1981 kom hans första solo-LP "XII Sibiriska Cyklar" (Silence, bilden). Inspelad av honom ensam i det hönshus han byggt om till en studio i Uppsala. Med honom själv på alla instrument (dragspel, syntar, leksaksslagverk) och alla sångstämmor. Det är en av de allra bästa skivor som någonsin gjorts i Sverige. Lekfull på ett närmast naivt sätt har han hemmasnickrat ett dussin korta låtar som går direkt till hjärtat. Mest känd för "Boeves psalm" och "Ja ente flöttar ja te sjöss". Genommusikalisk, knäpp avantgarde som ändå är ljuvligt melodiös.

Jag träffade Lars Hollmer någon gång på 70-talet i samband med en uppsats som jag skrev. Minns honom som nästan pojkaktig, intensiv, energisk. Men också känslig med ett drag av sorg. Hör "Vill du höra mer?" (Urspår 1982, nedan) som han skrev när han blivit starkt berörd av en artikel om självmord bland barn.


Lars Hollmer blir aldrig någon Benny Andersson, fastän mycket av hans musik i folkton faktiskt kan ligga nära vad Benny gjort på egen hand. Men Hollmer var för blygsam och dessutom för otålig för att stanna i ett projekt en längre tid. På 70-talet var Samla hjältar inom den progressiva musiken, där de roade och stökade runt. På 80-talet fick Von Zamla en betydande publik inom avantgarde-kretsar utomlands, bl.a. i Frankrike. Men samtidigt tappade de mark i Sverige. När jag nu läser tidningar och på nätet verkar inte särskilt många känna till Lars Hollmer. Eller? Jo, möjligen för "Boeves psalm".

En äkta musikant. En varm buspojke så fylld av spelglädje och musikalisk nyfikenhet. Och "XII Sibiriska Cyklar" håller jag som ett av de främsta svenska albumen någonsin. Jämte Pughs första, någon Cornelis, någon Peps och någon Fläskis. Synd att jag inte har sagt det förr. Och ännu en av mina musikaliska hjältar är borta.