FLÄSKKVARTETTEN PÅ JUDISKA TEATERN

Helt fantastiskt. Helt, helt fantastiskt. Gå och se Fläskkvartetten framföra Steve Reich; "Different trains" på Judiska Teatern, Djurgården, Stockholm. Ett allkonstverk som är gripande, fascinerande, smärtsamt, sorgligt, vackert och överraskande på samma gång. Jag har ännu inte hämtat mig. I den estetiskt vitmålade lilla byggnaden med avvägd belysning i foajén sitter Fläskkvartetten i mitten av ett inre rum, i fångkläder och omgivna av jättelika glasdroppar och vatten. På väggen projiceras film med tåg, tåg, tåg - från USA på 1940-talet och från Nazi-Tyskland vid samma tid.



Det var 1988 som amerikanske tonsättaren Steve Reich komponerade "Different trains" för stråkkvartett och förinspelade tonband. Det är minimalism. Avantgarde. Men budskapet är tydligt med filmbilderna som spelas upp till musiken. Steve Reich, själv jude, tänker på sin barndoms expresståg till New York, till Los Angeles - och associerar till de tåg som samtidigt fraktade judar till gaskamrarna i Tyskland och Polen. Olika världar. Olika tåg. Det kunde ha varit han i godsfinkorna på väg till Auschwitz.


Fläskkvartetten har i 20 år varit mina idoler. Stråkkvartett med elektriska stråkar som fräckt kliver över klassisk kammarmusik, mullrande industrirock, österländska tonskalor, heavy metal och Stockhausen. Mest uppmärksammade när de arbetat med Freddie Wadling och andra vokalister. Men också fantastiskt bra på "seriösa" instrumentalskivor som "Pärlor från svin" (MVG CD 1995) och "Love go!" (Primal Music CD 2000, bilden). Med Steve Reichs hypnotiska minimalism är de fullständigt hemma.

(Bilden överst: Omslag Steve Reich : "Different trains" med Kronoskvartetten (Nonesuch CD 1989).

FRED ÅKERSTRÖM

En av de mest livsbejakande skivor jag vet är "Mera Ruben Nilsson" med Fred Åkerström (Metronome 1971). Det är hans bästa skiva och hans andra med tolkningar av visdiktaren Ruben Nilsson (1893-1971). Fred var en av de få som lyfte fram den underfundige, halvt bortglömde 30-talsvisdiktare och målaren från Söders höjder. Visorna är tragikomiska porträtt av trasiga figurer, målande Stockholms-skildringar ("Balladen om Eken"!!!) och bibelpastischer. Ofta med en sista vers av mörkt stråk och döden som en utväg ur elände.

Ändå säger jag att skivan är så livsbejakande. Varför? För att Fred sjunger med en sådan värme och för de roliga, fantasifulla arrangemangen (ofta blåskvintett) av Kjell Andersson som målar upp sångerna till akvareller i ljusa, doftrika färger.

Till skillnad från Cornelis Vreeswijk (som var både hans vän och rival) hade Fred inte alls några rötter i blues och jazz. Han omgav sig gärna med stråktrio eller blåskvintett. Med elektriskt komp kände han sig aldrig hemma. Och till skillnad från Cornelis, som både var personlig sångskrivare själv och uttolkare av andras sånger var Fred till största delen enbart det senare; en tolkare av andras sånger. Men det med desto mera kraft.

Ett av de få undantagen är Freds nästa album, "Två tungor" (Metronome 1973) där han faktiskt delvis sjunger egna visor. Titeln speglar två karaktärer som också utgjorde de två LP-sidorna. En spröd, lyrisk och en uppkäftig, politiskt obekväm. Den första med Tom Paxtons "Jag ger dig min morgon" och "Natt i en stad". Den andra med hans enorma tolkning av "Den gamle skärsliparen" och den egna, bittert självironiska "Vissångarvisa" (som många tolkade som att den handlar om Cornelis, men det finns inga belägg för). Laddad är också "Den trettionde i första sjuttiotvå" om Nordirland (blodiga söndagen, också omsjungen av U2 och John & Yoko).

Dessa två fantastiska skivor från tidigt 70-tal är Freds bästa. Strax efter kraschade han, både psykiskt och politiskt. Han kom ur krisen och hittade åter sin Bellman (i mitt tycke med en besvärande "såhär- ska-Bellman-sjungas-rätt-attityd). En tid av framgång följde, innan han åter havererade och dog 1985.

BEATLES BÄSTA

Fick en förfrågan om The Beatles bästa låtar. Listan kan bli lång, men här är min korta favoritstege:

"Strawberry fields forever" - den ultimata Beatles-låten. Mystisk, dunkel, gåtfull. Och väldigt mycket 1967.
"Martha my dear" - McCartney som bäst. Perfekt balanserad i sin stegring.
"Eleonor Rigby" - Subtil poesi i både text och stråkarr.
"I'm only sleeping" - Mer än lovligt flummig. Men bra.
"No reply" - Lennons svartsjukelåt. Dämpat, desperat bitter.
"You never give me your money" - Från sviten på Abbey Roads sida 2.
"Something" - Georges easy-listening-ballad. Ofta spelad men ändå ljuvlig.
"Revolution nr 9" - Otroligt ljudcollage som GÖR hela Vita Dubbel. De tar ut svängarna till max!

SIMON & GARFUNKEL

Dels ett av de snyggaste skivomslag jag vet. Melankoliskt bortvänt, i grön naturmiljö som signalerar "folkrock". Dels en fruktansvärt bra sångsamling. Alltså LP:n "Sounds of Silence" (CBS 1966). Historien om titellåten är känd. Hur Paul Simon blev överraskad när hans producent lagt på rockkomp till Simons akustiska visa, och därmed skapat soundet "folkrock" (jfr Bob Dylan, The Byrds, Lovin Spoonful, The Mamas & The Papas - alla i USA runt 1965-66).

Simon & Garfunkel var speciella. Medan melodierna var vackra, ömsinta kunde texterna vara precis hur mörka, hemska, illusionslösa som helst. Kontrasten var effektfull. Min favoritsång på skivan är "A most peculiar man". Berättelsen om den ensamme mannen som gasar ihjäl sig i sin lägenhet. "Hemskt. Men var han inte rätt knepig ändå", rättfärdigar grannarna efteråt.

Det finns gott om ensamhet och självmord i Paul Simons sånger. Och åldrande - i "Leaves that are green", liksom cynism i "I am a rock". Ingen desperation i uttrycket, smärtan ligger invävd i de melankoliskt vackra melodierna.

Och visst var det Paul Simon som var poeten, sångskrivaren, musikern och skaparen av de två. Art Garfunkel "bara" sjöng. Men trots Simons enorma kapacitet som låtskrivare tycker jag han är för blek som sångare. Därför har jag aldrig varit någon stor fan av Paul Simon som soloartist. Det var med tillskott av Art Garfunkels färgrika, personliga tenorstämma som duon Simon & Garfunkel fick sin lyskraft.

MILLENIUM-TRILOGIN

Så läste då också jag ut Stieg Larssons upphaussade romantrilogi (samtliga Norstedts, postumt 2005-2007). Och visst är den bra. Det sorgliga ödet att Stieg Larsson aldrig fick uppleva den makalösa framgången och den vidriga rättstvisten om miljonerna bidrar förstås till hypen. Men trilogin hade stått sig bra även under normalare omständigheter. Hoppas nu att film och tv-serier lyckas ge historierna och figurerna någorlunda rättvisa.

När jag läst ut första boken, "Män som hatar kvinnor", var jag ärligt talat inte så väldigt imponerad. Pusseldeckaren om försvunna Harriet Vanger kändes lite gammaldags och bilden av Mikael Blomkvist inte helt utan klichéer. Tills berättelsen plötsligt tar helt rysliga vändningar. Men första delen står i stort sett för sig själv.


I andra delen "Flickan som lekte med elden" växer Larssons författarskap till helt andra dimensioner. Denna del är den enskilt bästa i trilogin. Porträttet av Lisbet Salander får fritt spelrum och tecknar en av de mest gripande rollgestalter i modern, svensk litteratur. Stieg Larsson är också bra på att låta ett skeende speglas från olika synvinklar. Som den vansinniga kulturkrocken när bufflige polisen Hans Faste ska förhöra Lisbets punkbandskompisar, och misstolkar dem som "lesbiska satanister". Del 2 är en oerhört välskriven thriller. Ruggig i sina våldsamma nattscener bland mc-gäng och grävande yrkesmördare.



Tvåan löper direkt över till del 3, "Luftslottet som sprängdes". Nu en spionhistoria som utväxt av de många händelseskikten. Ojämnare story än tvåan. Lisbet ligger till större delen passiv på sjukhus men verkar i det tysta. Yttre actionscener saknas utom i början och i slutet. Rättegången blir en höjdpunkt, en njutbar sammanfattning av alla de trådar (tidvis väl många lösa trådar) som ringlat genom de två sista böckerna. En efterlängtad upprättelse för Lisbet (hjälte men ändå knepig). Fram till den riktigt brutala uppgörelsen i ett gammalt tegelbruk.

Efter ca 1100 sidor kan man andas ut. Men jag håller inte med alla som bara slök serien snabbt. Snarare fick jag ta den i portioner. Smälta förloppen efter hand. Och det tog tid. Nu vill jag läsa annat. Inte deckare.

JIMMY CARL BLACK DÖD

Läser en liten, liten notis att Jimmy Carl Black har avlidit, 70 år gammal. "The indian of the group" i gamla The Mothers of Invention. En av de kufiska ursprungsmedlemmarna. Jag kan inte påstå att Jim Black var världens mest subtila trumslagare. Han levererade ofta ett enformigt 3/4-hamrande bakom Frank Zappas tidiga låtar. Flera ljusår från de kvaliteter som virtuoser som Chester Thompson och Terry Bozzio senare kunde glänsa med.

Men Jimmy Carl Black var ändå en personlighet med integritet från dessa ursprungliga mödrar. En av de kufiska med sina fula grimaser. Med den där jobbiga, ofta påfrestande interna freak-humorn som odlades av gamla Mothers.

Cheyenne-indian född 1938 i El Paso, Texas. Spelade med Frank Zappa redan under Mothers förhistoria (The Soul Giants i Kalifornien runt 1964). Blev jokerfigur, freak och trummis i Mothers of Invention fram till upplösningen 1970. Därefter sällan hörd.

Jag såg honom med reunion-bandet The Grandmothers i Lund 1981 och 1982. Tillsammans med Don Preston, Bunk Gardner och några till. Första gången var de överraskande bra ("Peaches en regalia" som jazzrock etc). Andra gången var mera pinsam, när Black mest sjöng sina egna, tradiga låtar.

På 80-talet bodde han också i något slags konstnärskollektiv i Texas tillsammans med brittiske Arthur Brown (The Crazy World of Arthur Brown: "Fire" 1968). De skapade musik och konst under namnet Black and Brown. Senare har han dykt upp var helst Frank Zappa-hyllningar och -festivaler ägt rum, inte minst i Europa. Politiskt engagerad. Synd att han inte fick uppleva Barack Obamas valseger.

YEEEAAH - ÄNTLIGEN !!!

Time for a Change! Lycka till Barack Obama!

HELSINGBORG
Typisk Helsingborgsvits:
- Hur känner man igen en helsingborgare överallt i världen?
- ???
- Han dricker upp två starköl på exakt 20 minuter.

Besökte min kära hemstad över helgen och tog naturligtvis en TURA över Sundet. In till Köpenhamn, till Ishöj och besökte konstmuseet Arken, med Picasso-teckningar och danska surrealister.

Blåsiga, kylslagna dagar vid Sundet. Kära återseenden av gamla vänner i Helsingborg och fin logi i lugna, vackra minihotellet Gröna Villan på Tågaborg. Rekommenderas! Som kvällens restaurang hade vi spetsat in oss på franska La Petite som var fullbokad. Hamnade istället på trevliga Bara Vara på Fågelsångsgatan (min egen gamla gata!). Och en annan kväll på stökiga PubRo i Norra Hamnen, bakom Konserthuset.

Börjar alltmer återupptäcka mitt eget Helsingborg.
(Bild: Från övre Tågabacken, Tågaborg; utsikt över Sundet och Helsingör)