SIMON & GARFUNKEL

Dels ett av de snyggaste skivomslag jag vet. Melankoliskt bortvänt, i grön naturmiljö som signalerar "folkrock". Dels en fruktansvärt bra sångsamling. Alltså LP:n "Sounds of Silence" (CBS 1966). Historien om titellåten är känd. Hur Paul Simon blev överraskad när hans producent lagt på rockkomp till Simons akustiska visa, och därmed skapat soundet "folkrock" (jfr Bob Dylan, The Byrds, Lovin Spoonful, The Mamas & The Papas - alla i USA runt 1965-66).

Simon & Garfunkel var speciella. Medan melodierna var vackra, ömsinta kunde texterna vara precis hur mörka, hemska, illusionslösa som helst. Kontrasten var effektfull. Min favoritsång på skivan är "A most peculiar man". Berättelsen om den ensamme mannen som gasar ihjäl sig i sin lägenhet. "Hemskt. Men var han inte rätt knepig ändå", rättfärdigar grannarna efteråt.

Det finns gott om ensamhet och självmord i Paul Simons sånger. Och åldrande - i "Leaves that are green", liksom cynism i "I am a rock". Ingen desperation i uttrycket, smärtan ligger invävd i de melankoliskt vackra melodierna.

Och visst var det Paul Simon som var poeten, sångskrivaren, musikern och skaparen av de två. Art Garfunkel "bara" sjöng. Men trots Simons enorma kapacitet som låtskrivare tycker jag han är för blek som sångare. Därför har jag aldrig varit någon stor fan av Paul Simon som soloartist. Det var med tillskott av Art Garfunkels färgrika, personliga tenorstämma som duon Simon & Garfunkel fick sin lyskraft.