Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

söndag, november 23, 2008


FRED ÅKERSTRÖM

En av de mest livsbejakande skivor jag vet är "Mera Ruben Nilsson" med Fred Åkerström (Metronome 1971). Det är hans bästa skiva och hans andra med tolkningar av visdiktaren Ruben Nilsson (1893-1971). Fred var en av de få som lyfte fram den underfundige, halvt bortglömde 30-talsvisdiktare och målaren från Söders höjder. Visorna är tragikomiska porträtt av trasiga figurer, målande Stockholms-skildringar ("Balladen om Eken"!!!) och bibelpastischer. Ofta med en sista vers av mörkt stråk och döden som en utväg ur elände.

Ändå säger jag att skivan är så livsbejakande. Varför? För att Fred sjunger med en sådan värme och för de roliga, fantasifulla arrangemangen (ofta blåskvintett) av Kjell Andersson som målar upp sångerna till akvareller i ljusa, doftrika färger.

Till skillnad från Cornelis Vreeswijk (som var både hans vän och rival) hade Fred inte alls några rötter i blues och jazz. Han omgav sig gärna med stråktrio eller blåskvintett. Med elektriskt komp kände han sig aldrig hemma. Och till skillnad från Cornelis, som både var personlig sångskrivare själv och uttolkare av andras sånger var Fred till största delen enbart det senare; en tolkare av andras sånger. Men det med desto mera kraft.

Ett av de få undantagen är Freds nästa album, "Två tungor" (Metronome 1973) där han faktiskt delvis sjunger egna visor. Titeln speglar två karaktärer som också utgjorde de två LP-sidorna. En spröd, lyrisk och en uppkäftig, politiskt obekväm. Den första med Tom Paxtons "Jag ger dig min morgon" och "Natt i en stad". Den andra med hans enorma tolkning av "Den gamle skärsliparen" och den egna, bittert självironiska "Vissångarvisa" (som många tolkade som att den handlar om Cornelis, men det finns inga belägg för). Laddad är också "Den trettionde i första sjuttiotvå" om Nordirland (blodiga söndagen, också omsjungen av U2 och John & Yoko).

Dessa två fantastiska skivor från tidigt 70-tal är Freds bästa. Strax efter kraschade han, både psykiskt och politiskt. Han kom ur krisen och hittade åter sin Bellman (i mitt tycke med en besvärande "såhär- ska-Bellman-sjungas-rätt-attityd). En tid av framgång följde, innan han åter havererade och dog 1985.