MILLENIUM-TRILOGIN

Så läste då också jag ut Stieg Larssons upphaussade romantrilogi (samtliga Norstedts, postumt 2005-2007). Och visst är den bra. Det sorgliga ödet att Stieg Larsson aldrig fick uppleva den makalösa framgången och den vidriga rättstvisten om miljonerna bidrar förstås till hypen. Men trilogin hade stått sig bra även under normalare omständigheter. Hoppas nu att film och tv-serier lyckas ge historierna och figurerna någorlunda rättvisa.

När jag läst ut första boken, "Män som hatar kvinnor", var jag ärligt talat inte så väldigt imponerad. Pusseldeckaren om försvunna Harriet Vanger kändes lite gammaldags och bilden av Mikael Blomkvist inte helt utan klichéer. Tills berättelsen plötsligt tar helt rysliga vändningar. Men första delen står i stort sett för sig själv.


I andra delen "Flickan som lekte med elden" växer Larssons författarskap till helt andra dimensioner. Denna del är den enskilt bästa i trilogin. Porträttet av Lisbet Salander får fritt spelrum och tecknar en av de mest gripande rollgestalter i modern, svensk litteratur. Stieg Larsson är också bra på att låta ett skeende speglas från olika synvinklar. Som den vansinniga kulturkrocken när bufflige polisen Hans Faste ska förhöra Lisbets punkbandskompisar, och misstolkar dem som "lesbiska satanister". Del 2 är en oerhört välskriven thriller. Ruggig i sina våldsamma nattscener bland mc-gäng och grävande yrkesmördare.



Tvåan löper direkt över till del 3, "Luftslottet som sprängdes". Nu en spionhistoria som utväxt av de många händelseskikten. Ojämnare story än tvåan. Lisbet ligger till större delen passiv på sjukhus men verkar i det tysta. Yttre actionscener saknas utom i början och i slutet. Rättegången blir en höjdpunkt, en njutbar sammanfattning av alla de trådar (tidvis väl många lösa trådar) som ringlat genom de två sista böckerna. En efterlängtad upprättelse för Lisbet (hjälte men ändå knepig). Fram till den riktigt brutala uppgörelsen i ett gammalt tegelbruk.

Efter ca 1100 sidor kan man andas ut. Men jag håller inte med alla som bara slök serien snabbt. Snarare fick jag ta den i portioner. Smälta förloppen efter hand. Och det tog tid. Nu vill jag läsa annat. Inte deckare.