Men den här var inte kul. Förra årets besvikelse. Robert Plant & Alison Krauss gav ut sin "folkmusikplatta" "Raising sand" (Rounder Records CD 2007), som fick samstämmiga hyllningar av alla kritiker. Skulle vara något heeeeelt annat än gamla Led Zeppelin. Sångaren Plant hade slagit sig ihop med betydlig yngre bluegrassångerskan Krauss för att - förhoppningsvis - utveckla de mjukare sidor av akustisk, keltisk, folkloristisk folkton som också var en del av mångsidiga hårdrockpionjärerna Led Zep.

Istället präglas hyllade "Raising sand" av en rätt kylig rockabilly, som i inledande "Rich woman". Inte särskilt väsenskilt från Leds mera stentuffa sidor. Och för mig inte alls den kontrast och överraskande färdändring som många kritiker signalerat om. Först i skivans sista spår, "Your long journey", bryter värmen igenom och de akustiska gitarrerna får spela ut bakom Plants och Krauss röster som här visar sig matcha varandra utmärkt. Men då är det så dags.

Jag älskar den här nya låten; "Liverpool 8" med Ringo Starr. Denna enkla sången har så mycket känslor, så mycket sorg. Jag spelar den ofta och blir tårögd varje gång.

"Liverpool I left you / said goodbye to Madryn Street..." Känslan av svek att en gång ha lämnat sitt ursprung. Samtidigt som det fanns en orsak till att man längtade bort. Var Liverpool mitt eget Elineberg? Det är en gripande resa mellan tristessens ursprung och längtan bort, över osannolika karriären, till förvirrad efterdyning och till åldrandets klokhet och eftertanke. Allt det finns sammanfattad på 3 minuter när Ringo sjunger "Liverpool, I left you..."

Jag menar, här har vi Ringo Starr som i flera decennier fått bära upp rollen som en loser. Efter The Beatles korta, kaotiska karriär hade Ringo sämst förutsättningar att gå vidare. Inte mycket att bygga på som John, Paul och George. Nä förresten - helt kört var det inte. Åren runt 1973 hade han viss framgång med LP:n "Ringo" och singeln "It don't come easy". De var charmiga. Men det var tillfälligt, för snart bleknade han bort igen. Hopplösa skivor, allt medan alkoholdimmorna tog över.

Ingen hade räknat med Ringo mer än som maskot. En tönt som hade något storslaget i kappsäcken, men inte mycket mer kvar än sitt namn och sitt leende. Så kommer han 2008 helt överraskande med denna sångbagatell, producerad och kompad av Dave Stewart från Eurythmics, och bara får mitt hjärta att smälta, utan att jag riktigt kan förklara varför (märker jag).

Första versen om tonårens sotiga Liverpool innan upptäckten (en viss Rory nämns). Andra versen om Beatles i Hamburg ("the red lights were on"). Och tredje versen om makalösa succén, Beatlemania. De spelar på Shea Stadium i New York 1965 inför tjutande publik. Ringos skilding är ingen subtil poesi, "We were number one, man it was fun". Men jag skulle velat höra fler verser. Fortsättningen.

Ringo sammanfattar sin Beatles-historia på 3 minuter, till en enkel men vacker melodi som klingar av både stolthet, glädje, ensamhet och svårmod. Här finns mitt eget liv, från barndomens Beatles-upptäckt (åter Elineberg och bröderna Hagman) till en grånad reflexion över hur det var och vad det blev. Ja, Ringo har 2008 gjort sin bästa inspelning någonsin. Eller - åtminstone sedan "Octopus' Garden" 1969.

För en vecka sedan (7 april) sände SVT en musikdokumentär om den legendariske, demoniske mästerdirigenten Herbert von Karajan (1908-1989) som skulle fyllt 100 år. "Den klassiska musikens superstjärna", ett inköp i "Veckans konsert".

Dirigent av den gamla stammen: Auktoritär, sträng, fruktad. Lite av övermänniska där han stod på pulten. Såg sig själv som utvald, benådad - och gudalik. Blundade ofta när han dirigerade, enligt hörsägnen för att slippa se musikerna. De var så fula!!!
Österrikaren själv (uppväxt i Tredje Riket) var den orubblige, med rätt att skälla ut musiker när det passade. På det hela taget en osympatisk typ. Med hans död 1989 försvann den gammaldags demondirigenten ut, och som av en händelse öppnades Berlinmuren samma år och en ny tid inträdde.

Och just i Berlin (Västberlin) hade Karajan verkat de senaste decennierna. Som ledare för Berliner Philharmoniker och sitt kontrakt med Deutsche Grammophon Gesällschaft (och dess statusfyllda, gula etikett) blev han verkligen en skivhjälte, en superstjärna på 1960-talet. Och som dirigent VAR han verkligen förstklassig. En garant för kvalitet, klarhet, liv, sex, temperament och skönhet i musiken. I synnerhet inom romantiken: Beethoven, Dvorák, Tjajkovskij, Sibelius. Inte lika vass på modernismen, som Stravinskij.

Det går många roliga historier om Karajan. Om hans humör, hans snobbighet och faiblesse för lyxiga fordon. De sägs att han ägde många bilar och att musikerna i Berlinerfilharmonikerna kunde utläsa hans dagshumör på vilken bil han kom i. Hade han BMW:n var han arrogant, kom han i Ferrarin var han forcerad, kom han i Porschen var han på ett djävla humör. Men någon gång hände det att han kom i en vanlig Folkvagn. Då kunde han vara riktigt snäll.

Det här är utan tvekan den äldsta musik jag har i min samling. Tyske tonsättaren Michael Praetorius (1571-1621) knåpade förutom lite psalmer och annat ihop en samling instrumental dansmusik kallad Terpsichore (1612), som är bland den mest lekfulla, glada och befriande musik jag vet. Avväpnande enkel, långt från barockens tunga konstfullhet. Urvalet danser ur Terpsichore kan tolkas på olika sätt. Musiken är ju så gammal och förmodligen skissartat nertecknad. Bäst är med en liten besättning av blockflöjter, krumhorn, lutor, gambor (gamla stråkinstument), cembalo och slagverk.

I London hittade jag en bra inspelning, "Dances from Terpsichore" med engelska Praetorius Concort, lett av Christopher Ball. Skivmärke Regis, ca 2005.


En gång hade jag en LP som hette "Tanzmusik der Praetorius-Zeit", utgiven på det anrika skivmärket Archiv Produktion ca 1961. Det var min upptäckt av den här musiken. Spelade gjorde den tyska renässans-ensemblen Collegium Terpsichore, ledd av cembalisten Fritz Neumeyer. Namn som jag inte hittat någon information om alls på nätet, och som inte en mina vänner på P2 kände till. Min gamla LP är borta och jag trodde länge att inspelningen var omöjlig att få tag på. Varför? Archiv Produktion, som var Deutsche Grammophones nisch-etikett för "gammal musik" finns mig veterligen inte längre.

Men i skrivandes stund tror jag mig äntligen ha hittat den utgiven på CD. Fast helt omredigerad med titeln "Dances of the Renaissance" med Collegium Terpsichore samt Ulsamer Collegium. Mina efterlysta inspelningar av Praetorius, Widmann och Schein, plus Dowland, Gesualdo och lite annat. Denna återutgåva på Deutsche Grammphone 2001.

Det är roligt! Tre hang-ups har jag alltid haft vad gäller "omöjliga skivor" att spana efter. Denna Praetorius, en "Folk Session" (1964) med skotske folksångaren Alex Campbell och en unplugged folk-CD med Jerry Garcia & David Grisham (1991). Av dem verkar folk-skotten vara den mest obskyra.

Allting stannade upp och stod stilla under två minuter i "Så ska det låta", SVT i fredags den 4 april. Frida Öhrn från gruppen Oh Laura! medverkade och sjöng ut i sin kraftballad "Release me!" Vilken sångerska! Vilken makalös sångerska! Vilken otroligt bra sångerska! De andra tävlande och låtarna all ära. Men när Frida Öhrn sjöng "Release me! " kom vi av oss helt. Inte ett öga torrt. Vi har ännu inte hämtat oss.
(Bild: Oh Laura, "A song inside my head, a demon in the bed" "Cosmos CD, 2007).

Och roligt att Rolf Hammarlund gjort fortsättning på sin popserie "Sixties" i SVT. Första avsnittet igår avhandlade Donovan och Creedence Clearwater Revival. Missade det men måste se det i efterhand.

Creedence intresserade mig inte. De var störst och hetast när jag gick i högstadiet (runt 1970). Men deras fyrkantiga, träiga rock'n roll var inte riktigt min grej. Däremot Donovan är jag omåttligt förtjust i och har nyligen skrivit om i denna blogg. Ska bli kul att se flashbacks och hur han lever nu. Och alltid roligt med Hammarlunds entusiastiska presentationer.

Mitt aprilskämt på jobbet orsakade en del rabalder. Är vansinnigt förtjust i aprilskämt. Förra året drog jag till med Helsingborg får sitt Turning Torso i denna blogg. Men i år blev det inget här.

Kan ha mina dubier mot att skämta på nätet. I tidningar och i vardagen är man beredd just den 1 april. På nätet läses artiklar ofta i efterhand, utan man tänker på vilken dag det skrevs. Då blir det lätt att man bara sprider desinformation. Det finns tillräckligt med skräp och falska uppgifter som simmar omkring på nätet. Men DN hade ett roligt aprilskämt om inglasad skidbacke i Hammarby. Däremot trodde jag först att svenska och danska postens samgående ("Vilken färg ska det vara på brevlådorna?") var ett jäkla festligt påhitt, tills det visade sig att verkligheten överträffade skämten denna första april.

Bild: Doris Day & Ray Bolger: April in Paris (Columbia LP, 1952)