För en vecka sedan (7 april) sände SVT en musikdokumentär om den legendariske, demoniske mästerdirigenten Herbert von Karajan (1908-1989) som skulle fyllt 100 år. "Den klassiska musikens superstjärna", ett inköp i "Veckans konsert".

Dirigent av den gamla stammen: Auktoritär, sträng, fruktad. Lite av övermänniska där han stod på pulten. Såg sig själv som utvald, benådad - och gudalik. Blundade ofta när han dirigerade, enligt hörsägnen för att slippa se musikerna. De var så fula!!!
Österrikaren själv (uppväxt i Tredje Riket) var den orubblige, med rätt att skälla ut musiker när det passade. På det hela taget en osympatisk typ. Med hans död 1989 försvann den gammaldags demondirigenten ut, och som av en händelse öppnades Berlinmuren samma år och en ny tid inträdde.

Och just i Berlin (Västberlin) hade Karajan verkat de senaste decennierna. Som ledare för Berliner Philharmoniker och sitt kontrakt med Deutsche Grammophon Gesällschaft (och dess statusfyllda, gula etikett) blev han verkligen en skivhjälte, en superstjärna på 1960-talet. Och som dirigent VAR han verkligen förstklassig. En garant för kvalitet, klarhet, liv, sex, temperament och skönhet i musiken. I synnerhet inom romantiken: Beethoven, Dvorák, Tjajkovskij, Sibelius. Inte lika vass på modernismen, som Stravinskij.

Det går många roliga historier om Karajan. Om hans humör, hans snobbighet och faiblesse för lyxiga fordon. De sägs att han ägde många bilar och att musikerna i Berlinerfilharmonikerna kunde utläsa hans dagshumör på vilken bil han kom i. Hade han BMW:n var han arrogant, kom han i Ferrarin var han forcerad, kom han i Porschen var han på ett djävla humör. Men någon gång hände det att han kom i en vanlig Folkvagn. Då kunde han vara riktigt snäll.