70 år skulle han fyllt denna månad. Cornelis Vreeswijk. En av mina handfull husgudar. Men han blev bara 50. Lyriker, cyniker och en oöverträffad bluesman i Sverige. Bäst på sina Metronome-LP från 60-talet. Som här, "Grimascher och telegram" (1966), tillsammans med jazzpianisten Jan Johansson. Två lyriker i storartat möte. Hör "En visa om ett Rosenblad".

Hur skulle jag förresten illustrera Egernsund-resan musikaliskt? Med Van Morrison och hans sentimentalt vackra "Got to go back"? Eller med danske John Mogensen, "Det er noget galt i Danmark"? Den enda sång jag vet där Dybböl Mölle nämns i ord.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Här är familjen Holms boningshus på Rendbjerg sommaren 1963. Bonden Karl Holm till vänster. Det vackra huset är byggt 1861, några år före slaget vid Dybböl Mölle.

Tänk att en så vacker byggnad inte fick stå kvar! Inte ens i Danmark, där man annars bevarar gamla miljöer. Holms bondgård revs ca 1969. Sedan byggdes fritidshus på området. Och på platsen ovan gapar det nu tomt.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det slottsliknande Rendbjerghjemmet finns kvar mittemot där Holms bondgård hade boningshuset i Rendbjerg, Egernsund. I förgrunden skulpturen "Den hvide dame", som sägs ha spökat på Rendbjerg.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det är någontingt med ljuset. Ljuset på Jylland. Jag återser det igen här på Laagmade strand i lilla Egernsund. Denna del av byn är nästan intakt, förutom några nya villor.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Ängarna vid Rendbjerg, där Holms bondgård hade sina ägor.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Samma vy 1963 (jag föser in korna). Tornen i bakgrunden är rester från en motocrossbana på 1950-talet. De stod kvar oanvända där korna betade på Holms marker på 1960-talet.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Äntligen - ÄNTLIGEN !

Efter 41 år återser jag min barnsdoms by Egernsund i Sönder-Jylland, Danmark. Där jag tillbringade somrarna på 1960-talet. Lilla Egernsund och bondeparet Holms och bondgården Rendbjerggaard var de ljusa tillflykterna mellan ängsliga skolterminer hemma. Fem somrar var vi hos Holms. Sedan var det slut. Bondeparet blev gamla, gården såldes och revs. Fritidshus byggdes på markerna. Lilla byn förändrades när den ålderdomliga bilfärjan över sundet ersattes med trafikled över nybyggd bro.

Sedan 1966 (jag var 10 år) hade jag inte varit i Egernsund. En gång var jag på väg, 1976 på väg hem från en tågluffning. Men pengarna och interrailtiden tog slut i Sönderborg. Jag var nästan framme men fick återvända. Egernsund fick något mytiskt över sig. Något oåtkomligt i det förflutna.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Nu åker jag och min fru dit några varma sensommardagar. Och jag återser allt precis som jag minns det. Det känns magiskt - trots att mycket är förändrat och Holms bondgård borta. Men det är jag beredd på. Har redan haft kontakt med Egernsunds alldeles utmärkta hemsida, full med nutid och dokumenterad lokalhistoria. Topografin, ängarna och ljuset känner jag igen.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Men byn tycks sova, och det slår mig att det nästan inte finns några affärer kvar. Gråsten, Rinkenaes och Broager finns runt omkring, och bron (invigd 1968) gör att man knappt märker lilla Egernsund där nedanför brofästet. Och DET känns synd.

Vandrarhemmet Thalassa i Helsingborg är en skön skapelse. Rofyllt inbäddat i Pålsjö Skog på höjden, med utsikt över Sundet är det en estetisk upplevelse. Själva huvudbyggnaden Villa Thalassa kan erinra om Thielska Galleriet på Djurgården, Stockholm. Samma sorgset svårmodiga, aristokratiska sekelskiftesskönhet.

Villa Thalassa byggdes 1903. Samma tid som hela Helsingborg genomgick omfattande förändringar och förnyelser i stadsbilden. De mäktiga Terrasstrapporna invigdes då i samband med en stor utställning, och medeltida tornet Kärnan hade renoverats några år tidigare, efter att innan dess varit en fallfärdig ruin. Det tungt tysk-gotiska Rådhuset stod klart 1897 och mitt i allt symboliska Magnus Stenbock-statyn från 1901.

Thalassas bygge i stadens lummiga utkant hade ingenting med lyften i centrum att göra. Det var en skyddad patriciervilla som på 50-talet blev konstnärskoloni och 1961 förvandlades till ett av Sveriges vackraste vandrarhem. Estetiskt vitt, rent och snyggt, med känslan av att vara i fred - trots att det ständigt är fullbokat.

Dit kom vi bilandes en afton i augusti. Från uschliga Kantarellen i Ystad. Aldig mer Kantarellen!

FRITDISBAREN, YSTAD

Det är något visst med Fritidsbaren i Ystad. Perfekt belägen vid havet i Ystad Sandskog. Inredningen är brokig och snudd på kitchig i det höga men trånga trähuset. Menyn har väl varit densamma i sisådär tjugo år. Rätterna är knappast märkvärdiga. Men wienerbröden är legendariska och en ren fröjd.

Runt borden går ägaren Ingvar runt med megafon (!) och ropar sitt Tarzan-liknande "Aa-åå! Aa-åå!" så man hoppar till. Följt av rimmen "Fröken på balkongen, kom ner i salongen!" och "Kom ner till disken å hämta fisken!" i samma megafon. Som gäst välkomnas man alltid av Ingvars "Hallå hallå!", som blivit varumärke för Fritidsbaren. Det är charmigt, töntigt, genuint och roligt.

Det inte menyn har i kulinarisk fantasi får man igen i den trivsamma, tokroliga stämningen. Vet nog ingen annan krog som bjussar på samma gemytliga närvaro. Till Ingvar & Carrie på Fritisbaren vill man alltid titta in under en kvällspromenad vid havet. "Hallå hallå!".

Inte långt därifrån vid kusten ligger vandrarhemmet Kantarellen. Och det är en annan historia. Aldrig mer vandrarhemmet Kantarellen i Ystad!

Har varit bortrest och mycket har hänt. Först nu kan jag skriva något om Ingmar Bergman. På Malmö Central får jag i hasten syn på löpsedeln "Ingmar Bergman död". Alla runor och minnesbilagor säkert förberedda sedan länge och överlag välgjorda.

Verklistorna, personligheten (jätten), kvinnorna, skandalerna, tungsinnet, utposten på Fårö. Alla nämner "Fanny och Alexander" (1982) som favorit. Och visst, där blev Bergman folklig, efter att han blivit betraktad med surmulen skepsis under den politiskt laddade 70-talet.

Själv återvänder jag gärna till svartvita 50-talsalster som roadmovien "Smultronstället" (1957) och kvicka, cyniska komedin "En lektion i kärlek" (1954), med Eva Dahlbeck och min absolute favoritskådespelare Gunnar Björnstrand som det kärleksgnabbande paret.