Helt klart begåvad! Unge Salem Al Fakir och hans debutalbum "This is who I am" (EMI CD 2007). Musikaliskt underbarn leker obehindrat fram melodier, spelar de flesta instrument själv och proppar sina låtar fulla med finessrika detaljer. En snurra i taktartsbyten här, ett subtilt stråkparti där. Ja, jag hör ekon av både Stevie Wonder och Chick Corea i hans kompositioner. 70-talsinfluenser som inte var helt rumsrena inom rocken - förrän nu.

Salem lattjar och leker bekymmersfritt med symfonirock och soul och helt vanlig, simpel pop utan att blinka. Någon stor sångare är han kanske inte. Ännu. Snarare med lite barnslig röst. Men just de lekfullt begåvade melodierna till förstärker bara känslan av att Fakiren är ett ungt geni som kommer att gå långt.

Såg Peps Blodsband live på Mosebacke Etablissemang igår. Solen bröt fram genom molnen, och det var knökfyllt med folk på terrassen. Alldeles för mycket. Hur kan Mosebacke ta in så packat? Säkert över bristningsgränsen.

Och Linkin' Louisiana Peps skymtades någonstans där framme i vimlet. Mycket blues, en hel del från skivan "Rotblos" (bilden, Sonet 1997). Bland annat "Främlingsblues" (efter Elmore James) som var bra. Varvat med jam och några givna Peps-hits; "Hög standard", "Hyreskasern", "Falsk matematik" (som reggae) och fina visan "Låftamannen". Eftersom solen sken just då var det klart att "Oh boy!" kom med på ett hörn.

Men ändå ville det sig inte riktigt. Peps är ju alltid proffsig och säker som live-artist. Men denna gång kändes det som även han gick på rutin. Och aaaalldeles för lång paus. Bandet var väl OK, men.... kan inte komma ifrån - Bosse? Var var Bosse? Saknade gamle Bosse Skoglund som är Sveriges säkraste trumslagare. Jo, jag vet, Skogis har fyllt 70 år och får väl dra sig tillbaka med den äran. Men det är också slående (!!) hur mycket det magnetiska samspelet mellan Peps och Skogis har betytt för gunget i pågen Perssons musik.

Vad är det som gör den så helt igenom tidlös? Miles Davis klassiska "Kind of Blue" (CBS) från 1959? För den är verkligen en klassiker. Kanske den mest kända enskilda jazz-LP överhuvudtaget.

Miles gjorde många andra lika coola, lika fina LP vid samma tid. "Round ´bout midnight" (1956), "Miles ahead" (1957) och "Sketches of Spain" (1960) till exempel. Han hade fått ett bra kontrakt med Columbia 1956 som renderade en rigorös mängd LP och Miles blev en mycket framgångsrik jazzartist. Men bland alla dessa skivor är det just "Kind of blue" som sticker ut. Som jämt toppar läsarlistor över tidernas bästa album.

Det är något med enkelheten. "Kind of blue" talar till en direkt, utan omvägar. Jag hade turen att möta den tidigt genom min jazzbitne svåger Leif. Redan i inledande "So what" hörs Bill Evans vackra, impressionistiska pianospel. Hur han söker och finner. Miles Davis tar vid med sitt veka, närmast trevande trumpetspel. För att avlösas av John Coltranes maskulina tenorsax och Cannonball Adderlys busiga altsax.

Vilka spelare! I "Freddie Freeloader" spelar istället Wynton Kelly piano, med en helt annan karaktär än Evans, rakare och bluesigare. I långsamma balladerna "Blue in green" och "Flamenco sketches" är Bill Evans tillbaka och närmar sig Debussy, medan Coltrane blåser överjordiskt vackra slingor.

Den längsta låten "All blues" är en avspänd jazzvals där alla improviserar över ett enkelt, upprepat tema. Jag vet inte hur många gånger i livet jag hört på "Kind of blue". Men det är definitivt en av 5-6 skivor jag skulle ta med till en öde ö.

Bra samling med franska visor som jag hittade i butiken La Plume de ma Tante på Östermalm i Stockholm : "French Café" (Putumayo samlings-CD 2003) med diverse franska visartister. Mycket behaglig att lyssna på. Spår med klassiker som Georges Brassens och Barbara. Poppiga ballader med Jane Birkin och Serge Gainsbourg (var för sig). Eftertänksamma "Un jour comme un autre" med Brigitte Bardot från 1964. Och nutida, härliga visgruppen Paris Combo från 2001, som charmar med sin melodiska swing i "Fibre de verre". Som uppdukat för en varm, stark café de Paris.

Stockholm Jazz Festival öppnar idag. Såg att Blood, Sweat & Tears ska spela den 21 juli. Gamla hjältar! Först tänkte jag - vill se dem till vilket pris som helst. Även om det är bara nostalgikör. Råkade uppleva dem på Skansen sommaren 1995 med gamle, fine sångaren David Clayton-Thomas. Och de var bra! Bara rent nostalgiskum. Men de var bra!

Men...vänta nu! Läser i årets festivalprogram om Blood, Sweat & Tears. Ser att INTE EN ENDA originalmedlem finns med. Ingen från deras kreativa år 1968-71. Och ingen av alla som passerade i senare uppsättningar heller. Verkar skumt. Vem har rätten till namnet? Då kunde man ju lika gärna se ett coverband.

Inte kan man skriva en bok som Julia Blackburns biografi över Billie Holiday (2005, på svenska Norstedts 2006)?

Stoffet består till 90% av en mängd intervjuer med folk som var med i Billie Holidays närhet under hela hennes liv. Intervjerna gjordes runt 1970-71 av en Linda Kuehl, en författarinna som planerade en stor Billie-biografi, men som dog innan denna blivit påbörjad. Vad Julia Blackburn nu gjort är att återge dessa mängder av utskrivna intervjuer - helt oredigerade!

Syftet är väl att ge ett autentiskt intryck, att låta vittnesmålen (langare m.fl.) tala för sig själva och därmed bli byggstenar i en biografi. Det fungerar inte ett dugg. Resultatet blir osorterat, monotont - och faktiskt väldigt opersonligt. Tvärt emot intentionen. Allt konstnärligt stoff behöver självklart gallras, redigeras, komprimeras för behålla en kärna av intresse.

Det blir ett tröttsamt idisslande om Billie Holidays drogmissbruk, relationer, sexliv, utsatthet och lynnighet. Om det väsentliga - Billie Holidays MUSIK - handlar boken nästan ingenting alls. Att Blackburn gett de redan babbliga intervjuutskrifterna tunga fotnoter ger ett kvasivetenskapligt intryck. Ändå kan jag inte tycka annat än att Julia Blackburn gjort det lätt och slappt för sig när hon formar en biografi på det sättet.

Blackburn lämnar sin förment objektiva roll bara två gånger. Dels i inledningen där hon tecknar sig själv som barn uppväxt i någon bordellmiljö (i paritet med Billie Holiday) och råkar upptäcka Billie genom en LP-skiva. Dels i bokens allra sista kapitel, där hon ser en filminspelning från 1957 med Billie, Lester Young, Coleman Hawkins, Gerry Mulligan m.fl. (vilket gäng!) och reflekterar över det hon ser - en musikupptagning som speglar musikernas inbördes slitna relationer. DÄR skriver Julia Blackburn med egen, personlig penna. Tänk om hela boken hade haft den tätheten!

Gillade verkligen Pluras "Sommar"-program (SR P1, 6 juli). Kan inte säga att jag lyssnat särskilt mycket på Eldkvarn. Har respekt för dem som långlivad grupp, men har inte alltid varit så tänd på oartikulerade rocklåtar med deliriskt innehåll.

Däremot delar jag Pluras faiblesse för svart/vita, nostalgiska återblickar på barndomstid och ungdomstid i en brytning mellan svenskt folkhem och 60-talets pop. Hans målande skildringar av lokalhistoria och oskuld flimrar förbi som gamla arkivfilmer. Pluras Norrköping 1963 kunde vara mitt Helsingborg.

Och kärleksfullt fyller han också sitt "Sommar" med musik av Lasse Dahlquist, Evert Taube, Gunnar Wiklund. Och någon gammal italiensk schlager. Och sjörapporten. Musikalisk oskuld. Först i slutet kommer någon tidsenlig John Mayall in. Ja, Per "Plura" Jonsson gjorde ett MYCKET bra "Sommar"-program.

Också Ulf Lundell gjorde ett hörvärt "Sommar" på midsommardagen, den 23 juni. Med personliga perspektiv på det blomstrande året 1967. Får anledning att revidera tidigare åsikt om honom. Och samtliga "Sommar" finns ju kvar att höra på nätet 30 dagar efter sändning. Här.

Tillbaka från underbar vecka i Menton, södra Frankrike. En idyll i Provénce, inklämd mellan Monaco och gränsen mot Italien. Vänlig, avslappnad småstad med kulturhistorisk stadskärna klättrandes uppåt bergen, med salta bad och fina caféer. Andlöst vackert!