Vad är det som gör den så helt igenom tidlös? Miles Davis klassiska "Kind of Blue" (CBS) från 1959? För den är verkligen en klassiker. Kanske den mest kända enskilda jazz-LP överhuvudtaget.

Miles gjorde många andra lika coola, lika fina LP vid samma tid. "Round ´bout midnight" (1956), "Miles ahead" (1957) och "Sketches of Spain" (1960) till exempel. Han hade fått ett bra kontrakt med Columbia 1956 som renderade en rigorös mängd LP och Miles blev en mycket framgångsrik jazzartist. Men bland alla dessa skivor är det just "Kind of blue" som sticker ut. Som jämt toppar läsarlistor över tidernas bästa album.

Det är något med enkelheten. "Kind of blue" talar till en direkt, utan omvägar. Jag hade turen att möta den tidigt genom min jazzbitne svåger Leif. Redan i inledande "So what" hörs Bill Evans vackra, impressionistiska pianospel. Hur han söker och finner. Miles Davis tar vid med sitt veka, närmast trevande trumpetspel. För att avlösas av John Coltranes maskulina tenorsax och Cannonball Adderlys busiga altsax.

Vilka spelare! I "Freddie Freeloader" spelar istället Wynton Kelly piano, med en helt annan karaktär än Evans, rakare och bluesigare. I långsamma balladerna "Blue in green" och "Flamenco sketches" är Bill Evans tillbaka och närmar sig Debussy, medan Coltrane blåser överjordiskt vackra slingor.

Den längsta låten "All blues" är en avspänd jazzvals där alla improviserar över ett enkelt, upprepat tema. Jag vet inte hur många gånger i livet jag hört på "Kind of blue". Men det är definitivt en av 5-6 skivor jag skulle ta med till en öde ö.