Inte kan man skriva en bok som Julia Blackburns biografi över Billie Holiday (2005, på svenska Norstedts 2006)?

Stoffet består till 90% av en mängd intervjuer med folk som var med i Billie Holidays närhet under hela hennes liv. Intervjerna gjordes runt 1970-71 av en Linda Kuehl, en författarinna som planerade en stor Billie-biografi, men som dog innan denna blivit påbörjad. Vad Julia Blackburn nu gjort är att återge dessa mängder av utskrivna intervjuer - helt oredigerade!

Syftet är väl att ge ett autentiskt intryck, att låta vittnesmålen (langare m.fl.) tala för sig själva och därmed bli byggstenar i en biografi. Det fungerar inte ett dugg. Resultatet blir osorterat, monotont - och faktiskt väldigt opersonligt. Tvärt emot intentionen. Allt konstnärligt stoff behöver självklart gallras, redigeras, komprimeras för behålla en kärna av intresse.

Det blir ett tröttsamt idisslande om Billie Holidays drogmissbruk, relationer, sexliv, utsatthet och lynnighet. Om det väsentliga - Billie Holidays MUSIK - handlar boken nästan ingenting alls. Att Blackburn gett de redan babbliga intervjuutskrifterna tunga fotnoter ger ett kvasivetenskapligt intryck. Ändå kan jag inte tycka annat än att Julia Blackburn gjort det lätt och slappt för sig när hon formar en biografi på det sättet.

Blackburn lämnar sin förment objektiva roll bara två gånger. Dels i inledningen där hon tecknar sig själv som barn uppväxt i någon bordellmiljö (i paritet med Billie Holiday) och råkar upptäcka Billie genom en LP-skiva. Dels i bokens allra sista kapitel, där hon ser en filminspelning från 1957 med Billie, Lester Young, Coleman Hawkins, Gerry Mulligan m.fl. (vilket gäng!) och reflekterar över det hon ser - en musikupptagning som speglar musikernas inbördes slitna relationer. DÄR skriver Julia Blackburn med egen, personlig penna. Tänk om hela boken hade haft den tätheten!