Har börjat läsa biografin över Billie Holiday av Julia Blackburn (Norstedts 2006). Intressant skriven, byggd på intervjumaterial med folk som levde i Billies närhet, gjorda på tidigt 1970-tal och övertagna av Blackburn från Linda Kuehl, som var på gång att teckna ett Billie-porträtt men som hann ta sitt liv innan dess. Hängde ni med? Bokens inledning av Blackburn får en att sätta kaffet i halsen.

Under tiden lyssnar jag på Billie Holiday. LP:n "All or nothing at all" (Verve 1957). Och sköna jazzballaden "Moonlight in Vermont", där Billie sjunger till Lester Young på mullig tenorsax.

Dags igen. Björken blommar. Underbar vårvärme ute. Och jag är så trött, så trött, så förbannat trött av tung allergi. Trist, för björkpollen får en att känna sig som Ljusets fiender. Får trösta mig med franska schlagers, t.ex. Francoise Hardy, "Tout les filles et les garcons", eller Brigitte Bardot, "Un jour comme un autre" (båda 1964).

Äntligen - jag säger äntligen! Trodde aldrig att det skulle ske. Jag har hittat "We're only in it for the money" med Frank Zappa /The Mothers of Invention på en CD-utgåva med rätt ORIGINALSOUND, precis som på ursprungliga LP:n från 1968 (Verve). Jag är sååå lycklig, för jag trodde att den fruktansvärda "förbättrade" CD:n med tillagda bas och trummor var den enda som fanns att tillgå.

Wikipedia upplyste mig om svaret. Första CD-utgåvan av albumet kom 1986 och det var den som var förstörd, förvanskad, "förbättrad". Av upphovsmannen själv. Det var i CD-skivans barndom, och den gjorde många fans besvikna, bestörta. Samma öde drabbade "Ruben & The Jets", "Hot rats" och till viss del "Uncle Meat". Men värst förvanskad var "We're only..."

Vad jag inte vetat var att denna CD med original gavs ut av RykoDisc 1995. Det är den med detta gula originalomslag (bilden) ni ska leta efter. Här kan man åter höra i full blom - den underbara mixen av vansinniga, psykedeliska ljudcollage, vassa flower power-satirer och - faktiskt - de mest bedårande, insmickrande popmelodier Zappa någonsin skrivit. Det är storartat och det är gamla Mothers mest klassiska album.

Så fyller man då 51 år. Ojämnt och bra. Tack för alla fina presenter! Bland dem DVD med favoritfilmen "Paris - je t'aime", en bra bok om Paris och en CD med gamla, franska schlagers; Francoise Hardy, France Gall, Charles Trenet och många andra. Gissa temat!

Gillade BBC-serien "Impressionisterna" - trots allt. Sänd i SVT i tre delar. Stolpigt och sentimentalt spelad. Fel, fel, fel att höra alla prata British English istället för franska.

Men ändå. Konsthistorien här är så fascinerande i sig att inte ens ett stabbigt, engelsk tv-drama kan förta det. Mäster-impressionisten Claude Monet i centrum. Och runt omkring Auguste Renoir, Paul Cezanne, Eduard Manet och andra bohemer. 1870-talet är som 1960-talet i kreativ smältdegel och kulturrevolution. Och världens bästa period i konsthistorien. Bild: Claude Monet - "Näckrosdammen, harmoni i grönt" (1899-1900) från ett vykort. OBS!!! Från ett vykort.

http://www.youtube.com/watch?v=0oSKhomr-4o

...och det mest komiska av allt: När Lars Adaktusson säger till Janne Josefsson; "Du lyssnar inte. Du reflekterar inte. Du går fram som en ångvält och kör bara över". Samtidigt som Adaktusson går på som en ångvält och kör över Josefsson som knappt får en syl i vädret.

Ett mycket underhållande klipp. Från "Godmorgon Sverige", SVT, 2007-04-12.

Kommer ni ihåg den här? Egenartade trubaduren Bernt Stafs debut-LP "När dimman lättar" (Metronome, 1970). Bernt Staf var helt osannolik som vissångare. Med en sträv, gäll, onyanserad röst sjöng han allt annat än vackert. Men han gjorde sina egna visor bättre än någon annan. "När dimman lättar" är en svensk klassiker. Mest känd för "Familjelycka" ("nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga / den passar lika bra för snälla som för dumma...")

Skivan är full av naturlyrik ("Höststämning", "Kalla stjärnor blinka") och den poetiskt kryptiska "Hovmästarsoppa", som vittrar revolution och dessutom måste vara den första, svenska funk-låten. "En nattdröm, del 1-2" är en hallucinatorisk, berusad dröm av erotik och natur, besläktad med Gustaf Frödings "En morgondröm".

Bernt Stafs fina debut-LP är en del i en fantastisk våg av svensk vispop från åren kring 1970. Pugh Rogefeldt, Cornelis, Mikael Ramel, John Holm, Fred Åkerström m.fl. Alla utom Ramel producerades av Anders Burman för Metronome.

Efter "När dimman lättar" gick Bernt Staf en baklänges utveckling. Som progg-agitator blev han tröttsam och plakatpolitisk. Men hans debut-LP är som en orubblig juvel. Av sensuell naturlyrik, fina melodier och en sträv, oslipad röst som slänger och slirar. Gjord av en udda, okänd yngling som var ett av Anders Burmans fynd. Nu är Bernt Staf tyvärr borta.

Bu för nya Bond-filmen "Casino Royale"! Visst finns här en sedvanlig och osannolik soppa av lömska skurkar, sköna damer, högt spel, våldsam action (i lyftkranar!), sadism, rasism och onda psykos med storhetsvansinne.

Men förr fanns också en annan beståndsdel - humorn! En Sean Connery eller en Roger Moore kunde alltid, efter ett livsfarligt äventyr, borsta av sig och höja lugnt på ögonbrynet för att avge en underbar sarkasm som avväpnade hela allvaret och fick oss att skratta gott.

Numera är James Bond actionfilmer som vilka som helst. Daniel Craig är alls icke dålig som skådespelare. Bara totalt humorbefriad. Liksom tidigare herrar Brosnan och Dalton. Dessutom saknar jag inslaget av knäppa science fiction-tekniska manicker. Kanske svårare att gestalta nu i dessa datatider, när ändå ingenting är omöjligt. Men EN pluspoäng kan noteras i nya Bond-filmen; Härligt att få se klassiska, gamla Aston Martin-bilen igen!

Se nya, tyska filmen "De andras liv" ("Das Leben der Anderen", 2006)! Det är Östtyskland, 1980-tal. Total kontroll, avlyssning, angiveri. STASI håller grepp om konstnärsvärlden i en sjuk låtsasverklighet.

Låter som en tung, betongrealistisk film? Inte alls. Regissören Florian Henckel-Donnersmarck har flyt med välskrivet manus och starka skådespelare i denna sin debutfilm. Här berättas om en "lojal", framgångsrik författare och en hyllad skådespelerska i DDR 1984. Men ingen kan lita på någon. Snart är snurran igång med buggning, anklagelser, rädsla och hot. Ändå lyckas regissören undvika onda/goda-roller som ligger nära till hands. Trots det omänskliga scenariot finns här nyanser av lojaliteter som oväntat förskjuts.

Äntligen kommer det tyska filmer som tar upp temat gamla Östtyskland. 2003 gjorde ju Wolfgang Becker den minnesvärda "Goodbye Lenin" som hade en mera tragikomiskt skruvad ton.

Har återupptäckt en favorit från det förgångna. Från mitt liv i Helsingborg på 70-talet, faktiskt. Pianisten Chick Corea, "The Mad Hatter" (Polydor 1978). Jag har alltid beundrat Chicks makalöst virtuosa, men samtidigt lekfullt lediga pianospel. Lika mycket som jag avskytt hans vurm för scientologin och tackande till Lord Ron Hubbard.

Chick växlade mellan briljant solopianospel (rival till Keith Jarrett) och soft Brazil sambajazz och elektrisk fusion med Return to Forever. Men på några skivor runt 1978 körde han en annan variant. En stor ensemble med stråkkvintett, bleckblås, sångerskan Gayle Moran, jazztrio och hans egna klaviaturer i centrum.

Det blev symfoniskt anlagda skivor med mix av pianojazz, kammarmusik och sagomystik. På "The Mad Hatter" handlar allt om "Alice i underlandet". Skön, händelserik musik att sjunka in i. Enda tröttande är faktiskt sopranen Gayle Moran (Chicks fru). DÅ var det spännande gränslöst med en skolad sångerska mitt bland syntar och trummor. NU känns det mera Sissel Kyrkjebö-varning. Men musiken är färgrik och Chick Coreas pianospel är bara att njuta av.

Men ett Turning Torso i Helsingborg...? Nej, det blir nog ändå inte av. Kärnan duger gott som landmärke ett tag till.

Så ska tydligen också Helsingborg få sitt Turning Torso. En 200 meters skyskrapa ska byggas i Södra hamnen, strax innanför hamninloppet och färjeläget. Ett landmärke som heter duga och som ska matcha gamla, hederliga Kärnan på landborgen.

Snarare tycker jag det signalerar komplex och idéplagiat. En 200 meters skrapa (som därmed slår Malmös Turning Torso med 10 meter) kommer att fullständigt äta upp den vackra stadsbilden av Helsingborg sett från Öresund och Danmark. Och vad blir namnet? "Straight Body" kanske, för att matcha Turning Torso? Fan vet....