Har återupptäckt en favorit från det förgångna. Från mitt liv i Helsingborg på 70-talet, faktiskt. Pianisten Chick Corea, "The Mad Hatter" (Polydor 1978). Jag har alltid beundrat Chicks makalöst virtuosa, men samtidigt lekfullt lediga pianospel. Lika mycket som jag avskytt hans vurm för scientologin och tackande till Lord Ron Hubbard.

Chick växlade mellan briljant solopianospel (rival till Keith Jarrett) och soft Brazil sambajazz och elektrisk fusion med Return to Forever. Men på några skivor runt 1978 körde han en annan variant. En stor ensemble med stråkkvintett, bleckblås, sångerskan Gayle Moran, jazztrio och hans egna klaviaturer i centrum.

Det blev symfoniskt anlagda skivor med mix av pianojazz, kammarmusik och sagomystik. På "The Mad Hatter" handlar allt om "Alice i underlandet". Skön, händelserik musik att sjunka in i. Enda tröttande är faktiskt sopranen Gayle Moran (Chicks fru). DÅ var det spännande gränslöst med en skolad sångerska mitt bland syntar och trummor. NU känns det mera Sissel Kyrkjebö-varning. Men musiken är färgrik och Chick Coreas pianospel är bara att njuta av.

Men ett Turning Torso i Helsingborg...? Nej, det blir nog ändå inte av. Kärnan duger gott som landmärke ett tag till.