Häftigt att gå förbi bygget varje morgon. Jättelik grop med 7-8 grävmaskiner och många lastbilar i ett samtidigt, snyggt rörelsemönster av rå energi. Siluetter av lyftkranar i gryningen. Kommer att tänka på Artur Lundkvist och hans tidiga, besjungande 20-talsdikter med futuristiska motiv av maskiner, fabriksstäder och gatubrus.

"Vi måste fånga de tusen sångerna i gatukorsningen,
fånga fabriksvisslornas samlingsrop
och saxofonernas förgyllda gråt.
Vi måste lära de nya rytmerna
hos de snabba, starka, stålglänsande maskinerna."
Ur "Svart stad" (1930)

Jag tände aldrig på punken. Punkens känslor var inte mina. Jag gillade den musik som fanns FÖRE punken, som punken vände sig EMOT. Inte kul att ständigt bli förlöjligad i den generationsväxling som följde.

Därför rör det mig inte i ryggen att Thåström kommer ut med en ny skiva. När jag först hör balladen med den infantila texten "Fanfanfan" tycker jag bara den är usel. Ändå kommer jag på mig själv med att ha nynnat på den senaste veckan. Varför? En plötslig förändring på en arbetsplats. En känsla av - besvikelse. "FAN - FAN - FAN - FAN -FAAN...!" Precis så är det.

Polarpriset 2006 till Led Zeppelin och Valerij Gergiev! Alltid lika överraskande, ologiska, inkonsekventa, knäppa - och därför rätt kul val av pristagare. Under prisets korta historia har frågorna hopats. Var Elton John (en av de första pristagarna) mer värd det än Bob Dylan (som långt om länge fick det)? Hur fördelas det seriösa priset mellan kompositörer och utövare? Till synes helt hoppigt. Varför fick Keith Jarrett vara ensam pristagare 2003? Fick Miriam Makeba och Gilberto Gil pris pga dåligt samvete för USA/England-dominansen inom populärmusiken?


Men Zeppelin och Gergiev? Jodå, för en gångs skull fanns faktiskt någon slags samstämmighet mellan pristagarna. Båda står för en demonisk, explosiv urkraft i musiken. Valerij Gergiev måste vara en av världens bästa dirigenter. Jag hörde honom tolka Stravinskijs "Våroffer" med Radiosymfonikerna i våras, och det var bland det mest omtumlande jag varit med om. Led Zeppelin tycker jag bäst om i den nästan symforock-liknande LP:n "Houses of the holy" (1973), och i våldsamt expansiva ballader som "Baby, I'm gonna leave you" och "Stairway to heaven".

Vem får Polarpriset nästa gång? Gissar på Brian Wilson, Aretha Franklin, Mick Jagger eller Chick Corea för populär. Arvo Pärt, Philip Glass, Terry Riley eller Philippe Entremont för klassiska. Men jag får säkert fel igen...

Carl-Johan De Geer, multikonstnär. Forn medlem i legendariska Blå Tåget, scenograf, konstnär, filmare, fotograf, nu också skådespelare. Ny, fin föreläsning på Statens Ljud- & Bildarkiv i serien "Sju kvällar om 70-talet". De Geer visade avsnitt från sina filmer "Med kameran som tröst, del 2", "Jag minns Lena Svedberg", "Mormor, Hitler och jag", "Tårtan" samt ur "Tillsammans" och "Hallo Baby" där han stod för färgrik scenografi. Alla hans egna filmer poetiska, underfundiga och bildmässigt medvetna. Det finns en elegans och värme i allt De Geer gör, även i det mest trotsiga. Det gäller också hans sköna personlighet.

Men om Blå Tåget ville han inte prata. Kanske pga sorg. Mats G Bengtsson i gruppen dog några dagar tidigare. "Blå Tåget har stannat för evigt och kommer aldrig att spela mer igen". Sorgligt.

Om Blå Tåget skrev istället Leif Nylén en lysande essä, "Ett begagnat trumset för 800 kronor", i antologin "Elektriska drömmar : Författare om rock" (1982). Om hur 60-talets konstklimat med dadaism och happenings födde den underliga orkestern som retade gallfeber och sedan blev kult.


Och grattis till Kenny Håkansson, 60 år idag. Sveriges bäste gitarrist. Bland annat från legendariska Kebnekaise och LP:n "Kebnekaise" (Silence, 1973).

Uppföljning till förra. Från svenska uttagningar till Melodifestivalen:

1.) 1968: Claes-Göran Hederström - Det börjar verka kärlek, banne mej! (Alla tiders bästa schlager. Svängig melodi, bra arr, rolig text. Och Claes-Göran sjunger med Elvis-darr...)
2.) 1962: Monica Zetterlund - När min vän (Så fin, så magiskt bra...)
3.) 2004: Lena Philipsson - Det gör ont! (Jo, den kommer bli en klassiker)
4.) 1973: ABBA - Ring, ring! (Oemotståndligt svängig. Mycket bättre än Waterloo)
5.) 1992: Py Bäckman - Långt härifrån (Tjusig melodi, tyvärr bortglömd)
6.) 1989: Tommy Nilsson - En dag (En stegrande fanfar och en lovsång)
7.) 2003: Jill Johnsson - Crazy in love (Fräck countryrock)
8.) 2002: Afro-Dite - Never let it go! (Stilfull 70-talsdisco. Borde självklart vunnit i Tallinn)
9.) 1982: Chattanooga - Hallå, hela pressen! (En hitlåt. Bättre än fåniga Chips)
10.) 1967: Östen Warnerbring - Som en dröm (Storslagen Sinatra-ballad, perfekt för Östens vackra röst)
11.) 2005: Caroline Wennergren - A different kind of love (Enda bra från 2005)
12.) 1990: Loa Falkman - Symfonin (Jo, jag menar det)

Vad var det för en sopig TV-sändning av "Congratulation", jubileet av Eurovision Song Contest, 50 år?
Jaja, det är några veckor sedan nu. Men konstiga bildlösningar och fantasilöst upplägg präglade sändningen från Köpenhamn. "Tidernas bästa schlager" blev våra egna ABBA - Waterloo. Men oj (gäsp), så överraskande...

Lite egna listor. Bästa schlager internationellt:
1.) Italien 1987: Umberto Tozzi & Raf - Gente di mare. (Mycket fin Italia-schlager, brädad av mesige Jonny Logan)
2.) Monaco 1971: Séverine - Un banc, un abre, une rue. (Prototypen för en klassisk, kontinental schlager)
3.) Danmark 1963: Grethe & Jörgen Ingmann - Dansevise. (Elegant jazzvals i smoking och långklänning från den svartvita tiden)
4.) Västtyskland 1979: Djingis Khan - Djingis Khan. (Svängig, tysk bögdisco à la 70-tal)
5.) Spanien 1983: Remedios - Amaya Quién maneja mi barca? (Fräck etno som stack ut - och kom sist...)
5.) Frankrike 1991: Amina - Le dernier qui a parlé. (Sensuell etno, kom först men brädades av skrikig Carola)
5.) Ukraina 2004: Ruslana - Wild dances. (Rolig, hoppig etno - som vann!)