Jag tände aldrig på punken. Punkens känslor var inte mina. Jag gillade den musik som fanns FÖRE punken, som punken vände sig EMOT. Inte kul att ständigt bli förlöjligad i den generationsväxling som följde.

Därför rör det mig inte i ryggen att Thåström kommer ut med en ny skiva. När jag först hör balladen med den infantila texten "Fanfanfan" tycker jag bara den är usel. Ändå kommer jag på mig själv med att ha nynnat på den senaste veckan. Varför? En plötslig förändring på en arbetsplats. En känsla av - besvikelse. "FAN - FAN - FAN - FAN -FAAN...!" Precis så är det.