Carl-Johan De Geer, multikonstnär. Forn medlem i legendariska Blå Tåget, scenograf, konstnär, filmare, fotograf, nu också skådespelare. Ny, fin föreläsning på Statens Ljud- & Bildarkiv i serien "Sju kvällar om 70-talet". De Geer visade avsnitt från sina filmer "Med kameran som tröst, del 2", "Jag minns Lena Svedberg", "Mormor, Hitler och jag", "Tårtan" samt ur "Tillsammans" och "Hallo Baby" där han stod för färgrik scenografi. Alla hans egna filmer poetiska, underfundiga och bildmässigt medvetna. Det finns en elegans och värme i allt De Geer gör, även i det mest trotsiga. Det gäller också hans sköna personlighet.

Men om Blå Tåget ville han inte prata. Kanske pga sorg. Mats G Bengtsson i gruppen dog några dagar tidigare. "Blå Tåget har stannat för evigt och kommer aldrig att spela mer igen". Sorgligt.

Om Blå Tåget skrev istället Leif Nylén en lysande essä, "Ett begagnat trumset för 800 kronor", i antologin "Elektriska drömmar : Författare om rock" (1982). Om hur 60-talets konstklimat med dadaism och happenings födde den underliga orkestern som retade gallfeber och sedan blev kult.


Och grattis till Kenny Håkansson, 60 år idag. Sveriges bäste gitarrist. Bland annat från legendariska Kebnekaise och LP:n "Kebnekaise" (Silence, 1973).