Är Tältprojektet bortglömt?

När Totta Näslund dog nyligen skrev alla tidningar i sina runor om den ärrade sångaren i Tottas Bluesband, hur han skapade svensk rockhistoria med Nationalteatern (och möjligen kom någon ihåg Nynningen). Men (nästan) ingen nämnde Tältprojektet.

För min del var Tältprojektet "Vi äro tusenden - ur den svenska arbetarklassens historia" mitt livs teaterupplevelse. Glömmer aldrig hur Tältet slog upp pålarna där vid Berga kaserner i Helsingborg de där dagarna i augusti 1977. Totta Näslund hade huvudrollen som den blinde tiggaren, berättaren som förblev oföråldrad genom historien. Hur han, i gestalt av en gammal, vis man och blixtstilla, sjöng den blytunga rocksången "Aldrig mera kriiiig!" Vilken tyngd, vilken pondus!

Dilemmat med Tältprojektet var att det bara existerade ett enda år, 1977. För alla som inte hade lyckat att uppleva det saknas ordentlig dokumentation. Skivan finns förstås (Nacksving 1977) och den är bra. Filmen "Tältet - vem tillhör världen?" är tråkig och ger ingen rättvis av festen, färgen, de galna upptågen i Tältet. Och så finns Johan Fornäs avhandling, men den är ju på forskarnivå.

Tänk om Tältprojektet - "Vi äro tusenden" hade gjorts idag. Allting hade dokumenterats och getts ut på snygg DVD. Men de politiska och kulturella förutsättningarna för "Vi äro tusenden" är pinsamt avlägsna idag.

År 2005 handlar Tältprojektet om Lena Philipson, Magnus Uggla och Robert Gustafsson. "Ironi" var ordet.