Vissa tonsättare bara skrattade man åt -

Anton Bruckner, Paul Hindemith, Camille Saint-Saëns. Och Peterson-Berger, förstås. Hur kunde torre stofilen Bruckner mäta sig med unga, potenta lejon som Mahler och auktoritära tungviktare som Sibelius runt 1890-talet?

Men så vaknade jag till när jag fick höra ett maffigt verk på P2. Det visade sig vara "Helgoland", en kantat för manskör och orkester av Anton Bruckner. Måste ha varit ett av hans sista opus, han dog 1896. Mycket maffig musik! Mina fördomar fick sig en törn.

Fördomar mot Peterson-Berger har jag fortfarande. Men av andra skäl.