I Lars Molins underbara TV-film "Badjävlar" från 1971, som sändes i efterlängtad repris i SVT nyligen, finns en liten och intressant detalj. När stadens borgare, affärsmyglare och societetslejon roar svinaktigt i den avslutande festen som går över styr - då spelas bossanova. Innan snobberifesten spårar ut i fylla och hångel, då är stämningen fortfarande uppsluppen, salongsberusat yster. Och kommunens högerpolitiker vinglar runt i en mondän men ostadig tryckardans.

Det är Stan Getzs "Desafinado" som spelas. Den luftiga bossan från LP:n "Jazz Samba" med Stan Getz & Charlie Byrd från 1962. En skön klassiker, en cool easy listening som idag står sig hur bra som helst. Scenen i "Badjävlar" - kanske ett asberusat helgerån mot Stan Getz fina musik ?

Ändå är just den här scenen i "Badjävlar" så rätt. Allt stämmer så väl. På 60-talet var brazil och bossanova en jättestor genre (Astrud Gilberto, Sergio Mendez). Då - en sensuell cocktailmusik till grillfester, ett alternativ för "de vuxna" (typ 25-30 år) som var fem år för gamla för Jimi Hendrix, men då en tydlig generationsgräns. Idag - samma bossanova som en tidlös "easy listening"-musik som levt allt för länge i skuggan av svulstig mainstream-rock. Länge leve Astrud Gilberto !