Musikfilmer:

Såg om "Woodstock"-filmen på SVT nyligen och blir lika beklämd varje gång. Filmen är så överlastad och uppblåst. Falsk romantik och t.o.m. musiken kommer i andra hand efter flummeriet. Tidsdokument och uppsamling av tidens största artister, men musiken är ofta tradig och substanslös och försvinner ut i vinden ut över jättefälten av publikhav.

Två brännade undantag: Santana, som verkligen glöder av lava, och Sly & The Family Stone i högform. Både svänger något makalöst. Men dessemellan : tradiga Ten Years After, The Who och Jimi Hendrix uttjatade friform-stjärnbanér är inte kul.

Mike Wadleighs "Woodstock" (1970) känns träig. Helt annorlunda känns D.A. Pennbakers "Monterey Pop" (1968), svart/vit dok från Kalifornien 1967. Kanske med samma falska romantik, men här är det sann gryning. Jimi, Janis, Jefferson, Otis, Simon & G, Mamas & P, Ravi Shankar. Alla i sin bästa, mest inspirerade dager. Rekommenderas!

Och så...den kanske bästa, "Jazz on a Summer's Day" (1960). Inspelad av Bert Stern vid Newport 1958. Armstrong, Monk, Mulligan, Guiffre m.fl. m.fl. It's cool, cool jazz, you know...