PROKOFJEVS SVITER

Det finns omslag och omslag. Nyligen nedan hade vi det förskräckliga konvolutet som fått fronta Blomstedts Sibelius-CD. Här har vi exemplet på motsatsen. Ett val av konstverk som bildat stommen för ett riktigt snyggt designat omslag.

 Det hör ju till saken att skivomslag till klassisk musik kan se ut lite hur som helst. Från menlösa solnedgångar och illa valda konstverk till fräck design som verkligen kan ge relief åt och förhöja musiken.

Så finns det vissa klassiska kompositörer som man (jag) aldrig har riktigt fastnat för på allvar. Mendelssohn, Schumann, Brahms och Bruckner är några sådana för min del. Och dit måste jag nog tyvärr också räkna Sergej Prokofjev.

Det hör till saken att jag gillar modernism. Är svag för speciellt tidiga 1900-talets musikaliska utflykter och äventyr. Därför halkade jag fel när jag som introduktion hamnade på Prokofjevs nyklassicistiska "Klassisk Symfoni" från 1910-talet. Ett verk som vill likna Haydn men inte gör det. Det är ett lättsmält verk jag aldrig förstått mig på, och där satt jag fast länge.

Här är emellertid lite andra, roligare grejor. Sergej Prokofjev : "Löjtnant Kijé-svit" samt "Svit ur Kärleken till de tre apelsinerna" (Exton CD 2010) med Vladimir Ashkenazy (dirigent) och Sydney Symphony Orchestra. "Löjtnant Kijé"-musiken är mest bekant för sitt strama, speldoseliknande huvudtema (som Blood, Sweat & Tears lånat i sin låt "40.000 headmen", därav min ingång). I Prokofjev-sviten finns även vokala inslag. "Kärleken till de tre apelsinerna" är det fantasifulla namnet på en opera, och därur är det den omtyckta och ofta spelade "Marsch" som utmärker sig.

Till detta adderar jag ett annat fristående Prokofjev-stycke. "Riddarnas dans ur Romeo & Julia" med Seiji Osawa och Boston Symphony Orchestra. Numera bekant som vinjettmusik till "Kulturfrågan Kontrapunkt" med Ella Petersson och Eva Beckman i SVT. Ett fräsigt och dramatiskt, sagolikt lekfullt stycke som slutgiltigt slår undan mina fördomar mot Sergej Prokofjev.

Betyg: ***

ANTON WEBERNS SPARSMAKADE TONER

Jag tycker mycket om Anton Weberns musik. Den är så tonknapp och sparsmakad och försynt att den ibland knappt märks. Styckena är så parodiskt korta. Det sägs att hela hans samlade produktion, hela hans livsverk, skulle rymmas på en dubbel- eller trippel-CD.

Lägg därtill att det oftast är tolvtonsmusik, så har man väl skrämt iväg den största delen av publiken. Det är så långt man kan komma från en klämmig hitlåt.

Men modernisten Webern har något speciellt. Det handlar just om koncentrat. Hans "omöjliga" småstycken ger någon slags omvänd attraktion. Sedan spelar kanske vetskapen in om att han privat var en lågmäld, introvert man. Det mest dönande och dramatiska i hans liv var hans dramatiska och brutala död.

1945 hade Hitlers "tusenåriga rike" störtats samman efter kort tid. Segrarmakterna intog Wien och allt var fullständigt kaos. En kväll rådde utegångsförbud. Anton Webern visste inte om det. Han hade fått en god cigarr av sin svåger, som sysslade med svartabörs-affärer. Webern gick ut i trädgården för att röka sin cigarr. En amerikansk ockupationssoldat, som var ute efter svågern, tog fel och trodde att den rökande Anton Webern var svartabörshandlaren. Med några välriktade skott sköt soldaten ner Anton Webern som dog omedelbart.

Så slocknade livet för en konstnär som alltså ägnat hela sin konst åt att krympa, destillera, sparsmaka det han ville uttrycka. Som den ena eleven till Arnold Schönberg (den andre var Alban Berg), var de pionjärer för modernism och tolvtonsteknik på 1910-talet. Högt respekterade av Igor Stravinskij (och senare av Frank Zappa) och andra mera mediakända profiler. Men själv förblev Anton Webern alltid en musikalisk outsider. För hopplöst "svår" för en större lyssnarkrets.

Därför är det så unikt att här får höra Anton Webern på en skiva. I förra omgången här hade jag ett förvärv där Antal Dorati tecknade verk av den där legendariska trion Schönberg - Webern - Berg. Korta stycken som ofta (när de sällan men någon gång framförs) ofta presenteras tillsammans eller i kombination med varandra.

Men här är det alltså enbart Anton Webern i tre av hans mest kända (alltså relativt sett - mest kända - verk "Fem orkesterstycken", "Passacaglia" och "Symfoni" ,med Takuo Yasa och Ulster Symphony Orchestra (Naxos CCD 2001). Symfoni måste vara världens kortaste symfoni. Med sina två korta satser skulle den förmodligen drunkna bland den gängse symfoni-repertoarens i historien.

Jag gillar denna musiken av Anton Webern. Den är speciell och givande i sin icke-inställsamma inåtvändhet. Här finns detaljer att upptäcka och nyanser som kan tyckas omärkbara. Själva framförandet kan jag inte bedöma, men jag har absolut inga invändningar.

Skivan är för min del ett personligt minne från en fin resa till Oslo (NRK) och ett givande studiebesök på rundvisning i Oslos vackra operahus. Anton Weberns musik har förvisso inget med opera att göra, men jag köpte skivan i butiken där, och ett minne är ändå ett minne.

Betyg: ****

ÅRETS ÅRETS 2018 - OCH NU ETT NYTT ÅR!

Brukar alltid teckna ner en Årets Årets vid nyår, och beklagar att den här blivit lite försenad och slunkit in två veckor på det nya året. Men - let's go! :

Årets konsert 1 : Kim Larsen & Kjukken i Malmö Folkets Park (hans sista framträdande).
Årets konsert 2 : The Grandmothers avskedsturné på Kulturhuset, Sthlm, med bl.a Don Preston och Bunk Gardner.
Årets konsert 3 : Pugh Rogefeldt på ångbåten s/s Blidösund.
Årets konsert 4 : Nils Landgren med gäst Lena Philipsson på Kulturhuset, Sthlm.
Årets  TV-dramaserie : Vår tid är nu, på SVT. Definitivt.
Årets TV-underhållning : Kulturfrågan Kontrapunkt, SVT.
Årets skivor : Sarah Klang - Love in a Milky Way,
Stina Wollter - Garden Songs.
Årets svenska bok : Elisabeth Åsbrink - Orden som formade Sverige
Jens Liljestrand - Mannen i skogen, en biografi över Vilhelm Moberg.
Årets svenska film : Ted - För kärlekens skull.
Årets utländska film : Colette.

Årets verkliga otäcka rysare : Riksdagsvalet.
Årets mest deprimerande : De kommunala valresultaten i Skåne.
Årets utländska depressioner : Donald Trump, Brexit, Ungern, Polen, klimathoten.

Årets personliga födelsedagsfest : SVT Arkiv 60 år.
Årets signum : Vårt första hela år på Finnboda Varv.
Årets egna, minnesvärda resor : Oslo, Kreta, Köpenamn.
Årets varma julfirande : Puerto de Mogan med familjen.

Årets mest saknade vänner : Christoffer Barnekow, Carl-Ivar Ringdahl, min kusin Ingrid.
Årets saknade musiker : Kim Larsen, Martin Balin, Bo Nilsson, Ahmadu Jarr, Aretha Franklin, Lill-Babs, Jerry Williams.
Årets saknade övriga : Kofi Annan, Ingvar Kamprad, Åke Ortmark, Lisbet Palme.

SIBELIUS BARKBRÖDSYMFONI

Herbert Blomstedt är fantastisk. Född 1927 och alltså över 90 år gammal är han fortfarande en i högsta grad aktiv dirigent. En krutgubbe värd all beundran och respekt. Och naturligtvis - en lysande interpretör med världen som arbetsfält.

Med San Francisco Symphony Orchestra (bara DET är roligt) spelade han in Jean Sibelius : Symfoni nr 4, "Barkbröd-symfonin" och Symfoni nr 5, Ess-dur (Decca CD 1991), som en del av sin fruktbara chefdirigenttid i den forna Flower Power-staden åren 1985 - 1995.

Sibelius femma är en av mina älsklings-symfonier över huvud taget, alla kategorier. Den ljusa, förtröstansfulla urkraften reser sig och kulminerar med de ståtliga hornfanfarerna i finalsatsen. Den otroliga fortissimot mynnar ut i de spektakulära generalpauserna som ger symfonin ett slut som inte liknar något annat. Alla som tror att Sibelius bara är tung  och dyster borde lyssna på denna positiva injektion av livskraft. Jag får medge att jag föredrar Karajans täta tolkning, men Blomstedt är klart godkänd.

Sibelius fyra, kallad "Barkbrödsymfonin" är däremot annorlunda. Den ÄR tung, tungsint, svårmodig och mörk. Komponerad mitt under första världskriget är den ett koncentrat av dysterhet. Men BRA. Sannolikt var Sibelius mycket svårmodig som person, och kanske just därför hittar han rätt. Det är en dysterhet som är njutbar. Jämför med Velvet Underground eller Ingmar Bergman, om ni förstår mig rätt.

Men omslaget? Vad är det för gräsligt omslag DECCA har gett skivan? Bilden är inte bekant för mig. Sannolikt ett konstverk med fornnordiskt motiv. Men vackert är det inte. Varken som konstverk eller som illustration till två av Jean Sibelius vassaste symfonier.

Betyg: ****