ANTON WEBERNS SPARSMAKADE TONER

Jag tycker mycket om Anton Weberns musik. Den är så tonknapp och sparsmakad och försynt att den ibland knappt märks. Styckena är så parodiskt korta. Det sägs att hela hans samlade produktion, hela hans livsverk, skulle rymmas på en dubbel- eller trippel-CD.

Lägg därtill att det oftast är tolvtonsmusik, så har man väl skrämt iväg den största delen av publiken. Det är så långt man kan komma från en klämmig hitlåt.

Men modernisten Webern har något speciellt. Det handlar just om koncentrat. Hans "omöjliga" småstycken ger någon slags omvänd attraktion. Sedan spelar kanske vetskapen in om att han privat var en lågmäld, introvert man. Det mest dönande och dramatiska i hans liv var hans dramatiska och brutala död.

1945 hade Hitlers "tusenåriga rike" störtats samman efter kort tid. Segrarmakterna intog Wien och allt var fullständigt kaos. En kväll rådde utegångsförbud. Anton Webern visste inte om det. Han hade fått en god cigarr av sin svåger, som sysslade med svartabörs-affärer. Webern gick ut i trädgården för att röka sin cigarr. En amerikansk ockupationssoldat, som var ute efter svågern, tog fel och trodde att den rökande Anton Webern var svartabörshandlaren. Med några välriktade skott sköt soldaten ner Anton Webern som dog omedelbart.

Så slocknade livet för en konstnär som alltså ägnat hela sin konst åt att krympa, destillera, sparsmaka det han ville uttrycka. Som den ena eleven till Arnold Schönberg (den andre var Alban Berg), var de pionjärer för modernism och tolvtonsteknik på 1910-talet. Högt respekterade av Igor Stravinskij (och senare av Frank Zappa) och andra mera mediakända profiler. Men själv förblev Anton Webern alltid en musikalisk outsider. För hopplöst "svår" för en större lyssnarkrets.

Därför är det så unikt att här får höra Anton Webern på en skiva. I förra omgången här hade jag ett förvärv där Antal Dorati tecknade verk av den där legendariska trion Schönberg - Webern - Berg. Korta stycken som ofta (när de sällan men någon gång framförs) ofta presenteras tillsammans eller i kombination med varandra.

Men här är det alltså enbart Anton Webern i tre av hans mest kända (alltså relativt sett - mest kända - verk "Fem orkesterstycken", "Passacaglia" och "Symfoni" ,med Takuo Yasa och Ulster Symphony Orchestra (Naxos CCD 2001). Symfoni måste vara världens kortaste symfoni. Med sina två korta satser skulle den förmodligen drunkna bland den gängse symfoni-repertoarens i historien.

Jag gillar denna musiken av Anton Webern. Den är speciell och givande i sin icke-inställsamma inåtvändhet. Här finns detaljer att upptäcka och nyanser som kan tyckas omärkbara. Själva framförandet kan jag inte bedöma, men jag har absolut inga invändningar.

Skivan är för min del ett personligt minne från en fin resa till Oslo (NRK) och ett givande studiebesök på rundvisning i Oslos vackra operahus. Anton Weberns musik har förvisso inget med opera att göra, men jag köpte skivan i butiken där, och ett minne är ändå ett minne.

Betyg: ****