PROKOFJEVS SVITER

Det finns omslag och omslag. Nyligen nedan hade vi det förskräckliga konvolutet som fått fronta Blomstedts Sibelius-CD. Här har vi exemplet på motsatsen. Ett val av konstverk som bildat stommen för ett riktigt snyggt designat omslag.

 Det hör ju till saken att skivomslag till klassisk musik kan se ut lite hur som helst. Från menlösa solnedgångar och illa valda konstverk till fräck design som verkligen kan ge relief åt och förhöja musiken.

Så finns det vissa klassiska kompositörer som man (jag) aldrig har riktigt fastnat för på allvar. Mendelssohn, Schumann, Brahms och Bruckner är några sådana för min del. Och dit måste jag nog tyvärr också räkna Sergej Prokofjev.

Det hör till saken att jag gillar modernism. Är svag för speciellt tidiga 1900-talets musikaliska utflykter och äventyr. Därför halkade jag fel när jag som introduktion hamnade på Prokofjevs nyklassicistiska "Klassisk Symfoni" från 1910-talet. Ett verk som vill likna Haydn men inte gör det. Det är ett lättsmält verk jag aldrig förstått mig på, och där satt jag fast länge.

Här är emellertid lite andra, roligare grejor. Sergej Prokofjev : "Löjtnant Kijé-svit" samt "Svit ur Kärleken till de tre apelsinerna" (Exton CD 2010) med Vladimir Ashkenazy (dirigent) och Sydney Symphony Orchestra. "Löjtnant Kijé"-musiken är mest bekant för sitt strama, speldoseliknande huvudtema (som Blood, Sweat & Tears lånat i sin låt "40.000 headmen", därav min ingång). I Prokofjev-sviten finns även vokala inslag. "Kärleken till de tre apelsinerna" är det fantasifulla namnet på en opera, och därur är det den omtyckta och ofta spelade "Marsch" som utmärker sig.

Till detta adderar jag ett annat fristående Prokofjev-stycke. "Riddarnas dans ur Romeo & Julia" med Seiji Osawa och Boston Symphony Orchestra. Numera bekant som vinjettmusik till "Kulturfrågan Kontrapunkt" med Ella Petersson och Eva Beckman i SVT. Ett fräsigt och dramatiskt, sagolikt lekfullt stycke som slutgiltigt slår undan mina fördomar mot Sergej Prokofjev.

Betyg: ***