SIBELIUS BARKBRÖDSYMFONI

Herbert Blomstedt är fantastisk. Född 1927 och alltså över 90 år gammal är han fortfarande en i högsta grad aktiv dirigent. En krutgubbe värd all beundran och respekt. Och naturligtvis - en lysande interpretör med världen som arbetsfält.

Med San Francisco Symphony Orchestra (bara DET är roligt) spelade han in Jean Sibelius : Symfoni nr 4, "Barkbröd-symfonin" och Symfoni nr 5, Ess-dur (Decca CD 1991), som en del av sin fruktbara chefdirigenttid i den forna Flower Power-staden åren 1985 - 1995.

Sibelius femma är en av mina älsklings-symfonier över huvud taget, alla kategorier. Den ljusa, förtröstansfulla urkraften reser sig och kulminerar med de ståtliga hornfanfarerna i finalsatsen. Den otroliga fortissimot mynnar ut i de spektakulära generalpauserna som ger symfonin ett slut som inte liknar något annat. Alla som tror att Sibelius bara är tung  och dyster borde lyssna på denna positiva injektion av livskraft. Jag får medge att jag föredrar Karajans täta tolkning, men Blomstedt är klart godkänd.

Sibelius fyra, kallad "Barkbrödsymfonin" är däremot annorlunda. Den ÄR tung, tungsint, svårmodig och mörk. Komponerad mitt under första världskriget är den ett koncentrat av dysterhet. Men BRA. Sannolikt var Sibelius mycket svårmodig som person, och kanske just därför hittar han rätt. Det är en dysterhet som är njutbar. Jämför med Velvet Underground eller Ingmar Bergman, om ni förstår mig rätt.

Men omslaget? Vad är det för gräsligt omslag DECCA har gett skivan? Bilden är inte bekant för mig. Sannolikt ett konstverk med fornnordiskt motiv. Men vackert är det inte. Varken som konstverk eller som illustration till två av Jean Sibelius vassaste symfonier.

Betyg: ****