SYSTRARNAS SAGOLIKA SKÖNSÅNG

Jag gillar verkligen First Aid Kit. De har musikalitet av högsta klass. Vackra, mycket melodiösa sånger i en America-tradition där jag känner mig hemma, med en resväska av åtskilliga klassiska singer- / songwriters och gamla hippie-trubadurer i backspegeln.

Systrarna Klara och Johanna Söderberg sjunger harmonier med en samstämmighet som är helt enastående. Bara det i sig, deras täta sång, är en källa till njutning.

Nya albumet "Ruins" (Flora Recording CD, LP eller strömmad tjänst 2018) är lika klockrent källvatten som de tidigare. Jag har mest lyssnat på "A Lion's Roar" från 2012, och kan väl i ärlighetens namn tycka att musiken och stilen är sig snarlik genomgående och att allt efter hand går in i vartannat.

Men, inte tröttnar man på vackert väder. "Ruins" är ett mycket bra album och den utmärks främst av den fina hitlåten "Fireworks". Tio nya sånger inspelade i Prtland, Oregon, USA. Gästspel av prominenta gäster från grupper som R.E.M. och Wilco. Systrarna Söderberg rör sig lätt över stora kontinenter och kan nog gå precis hur långt som helst.

Betyg: ****

BENNYS EGET PIANOSPEL ÄR GRUNDEN

Det väckte en del förvåning förra året när Benny Andersson fick utgett ett eget album på anrika skivmärket Deutsche Grammophon Gesällschaft. Den gula status-etiketten av rang har alltid varit helt vikt för klassisk musik. Alltså "ren" klassisk musik. Inte några korsbefruktningar eller liknande.

Visserligen fick gitarristen Göran Söllscher göra en CD med Beatles-tolkningar i dräkt av klassisk gitarr på 90-talet. Men dessa två skivor med två svenskar är såvitt jag vet de enda som avviker från en ordinarie katalog av "seriösa" tonsättare till sitt innehåll.

För Deutsche Grammophon är status, och det känns därför både hedrande och förtjänstfullt att just Benny fått göra en soloskiva utifrån sina egna kompositioner. Benny Andersson har som vi alla vet ett CV som heter duga och en respekt som slår knockout i hela den internationella musikvärlden.

För mig som gillar olika sorters musik är hans bana på många sätt superintressant. Med början i Hep Stars på 60-talet var repertoaren i sig en resa, från bandets tidiga rätt raggar-liknande och slyngel-aktiga rock'n'roll-covers till Bennys egna, mycket melodiösa och väldigt snälla popballader.

Kort mellanspel i schlager i duett med Björn Ulvaeus kring 1970. Sedan historien om ABBA och den är så välkänd. De snyggt producerade, charmiga poplåtarna som växte mot disco- och syntpop-sound som levererades med stormsteg av denna kvartett världsartister och som idag har gedigen klassiker-status.

Så musikalerna. Den musikaliskt fräcka "Chess" och den episkt vackra "Kristina från Duvemåla", två stora opus som får även en musikalmotståndare som mig att smälta. Och Bennys egna utforskningar i svensk folkton (nykomponerad musik i dräkt av svensk folkmusik). Sedan genidraget att starta en "gammaldags", akustisk dansorkester som förenar folkton och traditionell, äldre svensk schlager. Naturligtvis : Benny Anderssons Orkester eller BAO. Därtill mängder med filmmusik och finstämda psalmer osv.

Ja, den minst sagt breda paletten är intressant. Och allt har sin grund i Bennys eget pianospel. Därmed är "Benny Andersson, Piano" (Deutsche Grammophon CD eller strömmat album) en njutning i sig. Urvalet är också intressant. Sparsamt med ABBA-låtarna. Några slitna, men min favorit, den sena och svårmodiga "The day before you came" finns med och blottläggs fint i sin avskalade version.

Melodier från musikalerna, däribland "Anthem" och "Mountain duet". Bäst är nästan ändå filmmusik som "Målarskolan" och "Flickornas rum" (bl.a. från Roy Andersson-filmer) och den vackra "Tröstevisa", ett stycke som är bland det mest önskade vid begravningar.

Sedan kan man förstås invända mot hela grejen. Det hela är vackert pianoklink, men kan också kännas en smula utjämnat. Jämför med Steve Dobrogosz skiva Beatles-tolkningar i långsamma solopiano-versioner, där det tyvärr blir som att sitta i en pianobar. Vad gäller Bennys skiva kan nog hända att den klassiska publiken finner den för banal och ABBA-fansen tycker den är för tråkig. Men sa,tidigt finns här en intressant kärna av mångsidigheten och musikaliteten i Bennys skapande. Jag är kluven men ändå nyfiken. Och Benny gillar jag.

Betyg: ***

REBECKA GOES AVANTGARDE

Rebecka Törnqvist har jag alltid gillat ända sedan den suveräna debuten "A Night Like This" 1993. En av de bästa svenska vokala jazzskivor som gjorts. Den är också en av de stora skivorna (CD-skivorna) från det i mitt tycke rätt haltande 90-talet.

Därefter tappade jag bort henne, men vet att hon har växlat i ett brett fält av soft jazz, pop och visor. Lysande låtskriverska och underbar vokalist, med en sval, vacker altröst. Dessutom har hon alltid omgett sig med bra musiker, alltifrån debutens Pål Svenre, Anders Widmark och Per "Texas" Johansson - och vidare.

Men från tiden mitten av 90-tal tar jag nu alltså ett huvudstupa hopp till nutid och hennes förra årets platta "Home Secretary" (Moule Recordings album 2017). Jag övergår härmed till att skriva "album" eftersom CD inte längre är särskilt gångbart som format. "Album" kan lika gärna vara strömmad fil eller vinyl-LP.

"Home Secretary" möttes av lysande, helt översvallande kritik när den kom ut hösten 2017. Det triggades vår nyfikenhet att återupptäcka henne och se henne live. Biljetterna till Nils Landgrens utmärkta konsertserie med olika gäster på Stockholms Stadsteater var snabbt utsålda den gång Rebecka var gäst. Synd, för det kunde ha varit en fin inramning och presentation för oss som behövde uppdateras. Men som tröst fanns biljetter till en ren konsert senare på hösten med Rebecka Törnqvist och eget band på samma stadsteater.

Vi såg denna konsert, och blev grundligt besvikna. Ja, jag kan inte dölja det. Hon samarbetar denna gång med Johan Lindström på gitarr och klaviatur. Uppsättningen innehåller bland annat basklarinett (som jag gillar), men tonspråket är genomgående dovt, monotont på ett sätt som har svårt att engagera mig. Den säkra melodikänslan från förra är också transformerad till detta dova, strama. Kanske är det i en experimentell tradition som växt fram bland singer / songwriters och alternativrock de senaste 20 åren som jag helt enkelt missat, och därför har svårt att greppa.

Vidare försök att från konserten sedan tränga in i detta hyllade album har slirat hit och dit. Jag brukar gilla experiment och visst tuggmotstånd (i alla fall det också). Men Rebeckas mörka altröst i dessa abstrakt monotona sånger förmår i alla fall inte engagera mig. Sedan - när det gäller konserten - är hon kanske inte den bästa på mellanprat och att presentera sin musik på ett attraktivt sätt.

Kanske är "Home Secretary" en skiva med musik som växer med tiden. Men hittills har den inte gjort den för mig. Och de översvallande recensionerna ställer jag mig frågande till.

Betyg: **