REBECKA GOES AVANTGARDE

Rebecka Törnqvist har jag alltid gillat ända sedan den suveräna debuten "A Night Like This" 1993. En av de bästa svenska vokala jazzskivor som gjorts. Den är också en av de stora skivorna (CD-skivorna) från det i mitt tycke rätt haltande 90-talet.

Därefter tappade jag bort henne, men vet att hon har växlat i ett brett fält av soft jazz, pop och visor. Lysande låtskriverska och underbar vokalist, med en sval, vacker altröst. Dessutom har hon alltid omgett sig med bra musiker, alltifrån debutens Pål Svenre, Anders Widmark och Per "Texas" Johansson - och vidare.

Men från tiden mitten av 90-tal tar jag nu alltså ett huvudstupa hopp till nutid och hennes förra årets platta "Home Secretary" (Moule Recordings album 2017). Jag övergår härmed till att skriva "album" eftersom CD inte längre är särskilt gångbart som format. "Album" kan lika gärna vara strömmad fil eller vinyl-LP.

"Home Secretary" möttes av lysande, helt översvallande kritik när den kom ut hösten 2017. Det triggades vår nyfikenhet att återupptäcka henne och se henne live. Biljetterna till Nils Landgrens utmärkta konsertserie med olika gäster på Stockholms Stadsteater var snabbt utsålda den gång Rebecka var gäst. Synd, för det kunde ha varit en fin inramning och presentation för oss som behövde uppdateras. Men som tröst fanns biljetter till en ren konsert senare på hösten med Rebecka Törnqvist och eget band på samma stadsteater.

Vi såg denna konsert, och blev grundligt besvikna. Ja, jag kan inte dölja det. Hon samarbetar denna gång med Johan Lindström på gitarr och klaviatur. Uppsättningen innehåller bland annat basklarinett (som jag gillar), men tonspråket är genomgående dovt, monotont på ett sätt som har svårt att engagera mig. Den säkra melodikänslan från förra är också transformerad till detta dova, strama. Kanske är det i en experimentell tradition som växt fram bland singer / songwriters och alternativrock de senaste 20 åren som jag helt enkelt missat, och därför har svårt att greppa.

Vidare försök att från konserten sedan tränga in i detta hyllade album har slirat hit och dit. Jag brukar gilla experiment och visst tuggmotstånd (i alla fall det också). Men Rebeckas mörka altröst i dessa abstrakt monotona sånger förmår i alla fall inte engagera mig. Sedan - när det gäller konserten - är hon kanske inte den bästa på mellanprat och att presentera sin musik på ett attraktivt sätt.

Kanske är "Home Secretary" en skiva med musik som växer med tiden. Men hittills har den inte gjort den för mig. Och de översvallande recensionerna ställer jag mig frågande till.

Betyg: **