BENNYS EGET PIANOSPEL ÄR GRUNDEN

Det väckte en del förvåning förra året när Benny Andersson fick utgett ett eget album på anrika skivmärket Deutsche Grammophon Gesällschaft. Den gula status-etiketten av rang har alltid varit helt vikt för klassisk musik. Alltså "ren" klassisk musik. Inte några korsbefruktningar eller liknande.

Visserligen fick gitarristen Göran Söllscher göra en CD med Beatles-tolkningar i dräkt av klassisk gitarr på 90-talet. Men dessa två skivor med två svenskar är såvitt jag vet de enda som avviker från en ordinarie katalog av "seriösa" tonsättare till sitt innehåll.

För Deutsche Grammophon är status, och det känns därför både hedrande och förtjänstfullt att just Benny fått göra en soloskiva utifrån sina egna kompositioner. Benny Andersson har som vi alla vet ett CV som heter duga och en respekt som slår knockout i hela den internationella musikvärlden.

För mig som gillar olika sorters musik är hans bana på många sätt superintressant. Med början i Hep Stars på 60-talet var repertoaren i sig en resa, från bandets tidiga rätt raggar-liknande och slyngel-aktiga rock'n'roll-covers till Bennys egna, mycket melodiösa och väldigt snälla popballader.

Kort mellanspel i schlager i duett med Björn Ulvaeus kring 1970. Sedan historien om ABBA och den är så välkänd. De snyggt producerade, charmiga poplåtarna som växte mot disco- och syntpop-sound som levererades med stormsteg av denna kvartett världsartister och som idag har gedigen klassiker-status.

Så musikalerna. Den musikaliskt fräcka "Chess" och den episkt vackra "Kristina från Duvemåla", två stora opus som får även en musikalmotståndare som mig att smälta. Och Bennys egna utforskningar i svensk folkton (nykomponerad musik i dräkt av svensk folkmusik). Sedan genidraget att starta en "gammaldags", akustisk dansorkester som förenar folkton och traditionell, äldre svensk schlager. Naturligtvis : Benny Anderssons Orkester eller BAO. Därtill mängder med filmmusik och finstämda psalmer osv.

Ja, den minst sagt breda paletten är intressant. Och allt har sin grund i Bennys eget pianospel. Därmed är "Benny Andersson, Piano" (Deutsche Grammophon CD eller strömmat album) en njutning i sig. Urvalet är också intressant. Sparsamt med ABBA-låtarna. Några slitna, men min favorit, den sena och svårmodiga "The day before you came" finns med och blottläggs fint i sin avskalade version.

Melodier från musikalerna, däribland "Anthem" och "Mountain duet". Bäst är nästan ändå filmmusik som "Målarskolan" och "Flickornas rum" (bl.a. från Roy Andersson-filmer) och den vackra "Tröstevisa", ett stycke som är bland det mest önskade vid begravningar.

Sedan kan man förstås invända mot hela grejen. Det hela är vackert pianoklink, men kan också kännas en smula utjämnat. Jämför med Steve Dobrogosz skiva Beatles-tolkningar i långsamma solopiano-versioner, där det tyvärr blir som att sitta i en pianobar. Vad gäller Bennys skiva kan nog hända att den klassiska publiken finner den för banal och ABBA-fansen tycker den är för tråkig. Men sa,tidigt finns här en intressant kärna av mångsidigheten och musikaliteten i Bennys skapande. Jag är kluven men ändå nyfiken. Och Benny gillar jag.

Betyg: ***