TERNHEIMS HÄLSNINGAR FRÅN NEW YORK

Fin sångerska och singer / songwriter. Utomordenligt bra melodier, fin röst, personligt signum.

Tyckte framför allt mycket om hennes album "Leaving on a May Day" (2008), och inte minst den extra-CD som medföljde som innehöll hennes ytterst säregna tolkningar av Frank Sinatra-hits som långsamma, förtätade visor.

Gillade även "The Night Visitor" (2011), och här är vi nu framme vid hennes femte album, "For The Young". Numera är hon baserad i New York, och hon fullföljer sin egen linje av subtilt sångskapande.

Helt inlyssnad på "For The Young" är jag inte. Den är fortfarande rätt ny för mig, och eftersom hennes uttryck är enhetligt hållet flyter de tre nämnda albumen lätt ihop för mig. Men jag minns en lysande konsert med henne på Cirkus (Stockholm) i februari 2016, då hon framförde sångerna från detta då nya album. Det var en sällsamt vacker upplevelse.

Betyg: ****

VINGSLAGEN EFTER PINK FLOYD

Gitarristen Davis Gilmour har i nära nog 50 år varit medlem i Pink Floyd. Han tog 1968 över efter Syd Barretts kortvariga session i bandets begynnelse. David Gilmours expressivt klagande, sjungande gitarr har hörts i de ikoniska avsnitten på "The Dark Side of The Moon" och i den inledande, majestätiska  bluesen på "Wish You Were Here".

Hans gitarr hördes också kämpa mellan bleckblåsarna och den atonala kören i den drömskt vackra sviten "Atom Heart Mother" - mitt eget absoluta Pink Floyd-favoritalbum. Och hans sävligt säregna sångröst hörde mellan havens bestar på den mystiskt gestaltade tonmålningen i en annan mäktig svit, "Echoes" från skivan "Meddle".

David Gilmour är en enastående musikalisk personlighet med, gitarr, låtar och sång som komponent i ett av världens bästa band som heter Pink Floyd. Då och då har han också varierat sig genom att spela relativt rak rock på Paul McCartneys skivor. Därtill har han gjort flera ytterst hörvärda soloalbum.

"Rattle That Lock" (Colombia CD 2015) är det senaste av dem. En skiva med ett omslag som ställer in sig i raden av Pink Floyds visuella estetik : Gåtfullt, storslaget, vackert och hotfullt på ett lite science fiction-artat sätt. Det är ett utmärkt album, med ett tonspråk som många gånger blickar tillbaka till gamla klassikern "Wish You Were Here" från 1975, höjdpunkten i hela deras historia.

Här finns likartade drömlika, instrumentala preludier ("5 A.M."), sånger som i grunden är blues eller funk men som svävar uppåt stora rymder med klara melodier och arrangemang skrivna med stora bokstäver. David Gilmour är och har alltid varit en utmärkt sångare.

Medan musiken drar åt det romantiska har texterna en mera svartsynt ingång med ett mått av samhällskritik. Också det ett arv av Pink Floyd. Titelsången, "A boat lies waiting" och "In any tongue" är fina spår. Men liksom hos PF är helheten det viktiga.

Betyg: ****

DYLAN SJUNGER SINATRA (!!!???) - JA, DET ÄR SANT!

Det här är märkligt och motsägelsefullt, så som bara en legend av Bob Dylans kaliber kan kosta på sig. Hela projektet är egentligen omöjligt. På "Shadows in the Night" (Columbia CD 2015) tolkar Bob Dylan gamla sånger av Frank Sinatra. Sånger skrivna för och ursprungligen framförda av Frank Sinatra, ska sägas, eftersom denne var vokalist och inte sångskrivare.

Hur i all sin da'r går det ihop? Förutom att de rent allmänt ser ut att vara vitt skilda storheter, så är de bärande essenserna helt väsenskilda.

Frank Sinatra var skönsångare. Hans instrument var rösten, den vackra rösten, med glänsande timbre och exakt frasering. Han kunde göra konst av vilka struntlåtar som helst. Många av Sinatras klassiker är verkIigen välskrivna mästerverk, inte minst de från The America Songbook. Men han kunde lika gärna sjunga in "Ol' McDonald had a farm" eller "Love and marriage" - och gör något stort av det. En sång som "It was a very good year" är ett rent pekoral till text, men med Nelson Riddles stora stråksektion och Frank Sinatras stora sånginsats så blir det mästarklass.

Bob Dylan är rena antitesen. Han skriver och levererar sånger. Allt annat än skönsångare. De senaste åren har han låtit värre och värre i sina poser av icke-inställsamhet. Den skrovliga rösten har sjunkit till ett rosslande läte. På sin julskiva från 2009 låter han rent ut sagt för djävlig. Men - det blir något konstnärligt tack vare hans gestaltning. Ja just det, han levererar, som man säger nu för tiden.

Som textförfattare är Dylan unik och har definitivt revolutionerat sånglyrik och rockmusik. Om detta är värt ett Nobelpris eller inte kan man tvista om. Men han är / har varit stor - som sånglyriker. Inte minst i yngre dagar. Musikaliskt har han däremot alltid varit traditionell. Visa, rock, blues, country utan några större krusiduller. Som melodiker är han bra men inte fantastisk. Han har aldrig brytt sig särskilt mycket om arrangemang - till skillnad från andra singer / songwriters som Joni Mitchell och Paul Simon som är mera pedanter och finsmakare på den punkten har Dylan mer framstått som en slarver som bara kör på.

Och som sångare, som vokalist har Bob Dylan alltid varit personlig. Mycket personlig. Den hesa, härjade rösten har passat utmärkt till rock, men knappast till skönsång. När han 1969 tillfälligt tog sånglektioner och fick "vacker" röst ("Lay lady lay")  tröttnade han snart och gick tillbaka till det hesa, oskolade.

Och här ger sig den numera åldrade Bob Dylan i kast med Frank Sinatras gamla album "Where Are You" från 1957. En lågmäld, finstämd skiva med sånger på temat skilsmässa. Vackert svårmod. Stråkar. Filmiska bilder av nattsvarta gator och folktomma barer som metafor för ensamhet i 50-talets USA.

Ja, hur ska kraxige Bob Dylan klara ut det? Han har knappast röst att bära upp den bitterljuvt sentimentala melodiken. Men på något sätt så fungerar det, även här. Bob Dylan överraskar och förbryllar åter igen. "Shadows in the Night" är kanske en bagatell i Dylans stora skiv-katalog. Det är naturligtvis ingen "stor" eller ens angelägen Dylan-skiva. Men - bra. I all sin märkliga enkelhet.

Betyg: ***

MUSIKALISKA FÄRGNYANSER MED SANI GAMEDZE

Nu är jag helt klart jävig. Sani Gamedze är gift med min bäste kompis Peter Fors. Så är det sagt. Men nu är det inga recensioner jag ägnar mig åt här utan bara förmedling av olika intryck och tips.

Sani är en lysande jazz- och soulsångerska, född i Sydafrika (Swasiland) 1968. Sedan drygt tio år verksam i Sverige, i Uppsala. Hon har sjungit i jazzgrupper med bl.a. pianisten Bertil Strandberg. Tyvärr är inte maken Peter Fors själv med på denna CD, trots att han är en utmärkt kontrabasist.

"Colour Me Over" (Do Music CD 2014) är såvitt jag vet Sanis första skiva i eget namn. Temat är färger som också illustreras av hennes uppsättning av stickade klänningar i alla tänkbara färger på det snygga omslaget. Givetvis har färgerna också betydelse för låtar, titlar och stämningar.

Skivan inleds med "Purple rain", den välkända power-balladen av Prince. Ett modigt val av cover, och Sani Gamedze tolkar den på ett mycket eget sätt. A cappella (alltså helt utan instrument), i  väldigt långsamt tempo och med extremt lång pausering. Det blir minst sagt sparsmakat. Medan Prince i originalet spänner en väldig, bombastisk båge av arena-rock låter Sani tystnaden tala och för fram melodin. Men det blir nästan lite väl långsam.

Snart kommer kompet in, och det blir tolkningar av Duke Ellingtons "Mood indigo", av James Taylors vackra "Fire and rain" (som jag förknippar med Blood, Sweat & Tears), av soullåtar av Stevie Wonder och Lionel Ritchie och ytterligare en smakfull palett av sånger i olika färgskalor.

Sani Gamedze sjunger fantastiskt, med en djup, fyllig altröst som vibrerar av själ och känsla. Kompet är utmärkt följsamt och svängigt med Daniel Lantz på piano / elpiano, Bobbo Andersson på gitarr, Per Johansson på elbas och kontrabas, och Karl Jansson på trummor.

Som vokaljazz är det ganska traditionellt hållet, och detta sagt i positiv bemärkelse. Jag älskar när Sani brister ut i "On a clear day" och sällar sig till de riktigt stora, klassiska jazz-vokalissorna med Sarah Vaughan i spetsen.

En speciell egenskap med "Colour Me Over" (som även skrivs "ColourMeOver") är Sanis recitationer av dikter mellan sångnumren. Det blir lite kluvet. Det drar ner tempot rejält, samtidigt som det ger just en personlig och färgstark touch. Det är en färgrik skiva på många sätt - personligt, musikaliskt, tematiskt (i låturvalet) och visuellt på omslaget. En skiva med stor värme.

Betyg: ****