DYLAN SJUNGER SINATRA (!!!???) - JA, DET ÄR SANT!

Det här är märkligt och motsägelsefullt, så som bara en legend av Bob Dylans kaliber kan kosta på sig. Hela projektet är egentligen omöjligt. På "Shadows in the Night" (Columbia CD 2015) tolkar Bob Dylan gamla sånger av Frank Sinatra. Sånger skrivna för och ursprungligen framförda av Frank Sinatra, ska sägas, eftersom denne var vokalist och inte sångskrivare.

Hur i all sin da'r går det ihop? Förutom att de rent allmänt ser ut att vara vitt skilda storheter, så är de bärande essenserna helt väsenskilda.

Frank Sinatra var skönsångare. Hans instrument var rösten, den vackra rösten, med glänsande timbre och exakt frasering. Han kunde göra konst av vilka struntlåtar som helst. Många av Sinatras klassiker är verkIigen välskrivna mästerverk, inte minst de från The America Songbook. Men han kunde lika gärna sjunga in "Ol' McDonald had a farm" eller "Love and marriage" - och gör något stort av det. En sång som "It was a very good year" är ett rent pekoral till text, men med Nelson Riddles stora stråksektion och Frank Sinatras stora sånginsats så blir det mästarklass.

Bob Dylan är rena antitesen. Han skriver och levererar sånger. Allt annat än skönsångare. De senaste åren har han låtit värre och värre i sina poser av icke-inställsamhet. Den skrovliga rösten har sjunkit till ett rosslande läte. På sin julskiva från 2009 låter han rent ut sagt för djävlig. Men - det blir något konstnärligt tack vare hans gestaltning. Ja just det, han levererar, som man säger nu för tiden.

Som textförfattare är Dylan unik och har definitivt revolutionerat sånglyrik och rockmusik. Om detta är värt ett Nobelpris eller inte kan man tvista om. Men han är / har varit stor - som sånglyriker. Inte minst i yngre dagar. Musikaliskt har han däremot alltid varit traditionell. Visa, rock, blues, country utan några större krusiduller. Som melodiker är han bra men inte fantastisk. Han har aldrig brytt sig särskilt mycket om arrangemang - till skillnad från andra singer / songwriters som Joni Mitchell och Paul Simon som är mera pedanter och finsmakare på den punkten har Dylan mer framstått som en slarver som bara kör på.

Och som sångare, som vokalist har Bob Dylan alltid varit personlig. Mycket personlig. Den hesa, härjade rösten har passat utmärkt till rock, men knappast till skönsång. När han 1969 tillfälligt tog sånglektioner och fick "vacker" röst ("Lay lady lay")  tröttnade han snart och gick tillbaka till det hesa, oskolade.

Och här ger sig den numera åldrade Bob Dylan i kast med Frank Sinatras gamla album "Where Are You" från 1957. En lågmäld, finstämd skiva med sånger på temat skilsmässa. Vackert svårmod. Stråkar. Filmiska bilder av nattsvarta gator och folktomma barer som metafor för ensamhet i 50-talets USA.

Ja, hur ska kraxige Bob Dylan klara ut det? Han har knappast röst att bära upp den bitterljuvt sentimentala melodiken. Men på något sätt så fungerar det, även här. Bob Dylan överraskar och förbryllar åter igen. "Shadows in the Night" är kanske en bagatell i Dylans stora skiv-katalog. Det är naturligtvis ingen "stor" eller ens angelägen Dylan-skiva. Men - bra. I all sin märkliga enkelhet.

Betyg: ***