VINGSLAGEN EFTER PINK FLOYD

Gitarristen Davis Gilmour har i nära nog 50 år varit medlem i Pink Floyd. Han tog 1968 över efter Syd Barretts kortvariga session i bandets begynnelse. David Gilmours expressivt klagande, sjungande gitarr har hörts i de ikoniska avsnitten på "The Dark Side of The Moon" och i den inledande, majestätiska  bluesen på "Wish You Were Here".

Hans gitarr hördes också kämpa mellan bleckblåsarna och den atonala kören i den drömskt vackra sviten "Atom Heart Mother" - mitt eget absoluta Pink Floyd-favoritalbum. Och hans sävligt säregna sångröst hörde mellan havens bestar på den mystiskt gestaltade tonmålningen i en annan mäktig svit, "Echoes" från skivan "Meddle".

David Gilmour är en enastående musikalisk personlighet med, gitarr, låtar och sång som komponent i ett av världens bästa band som heter Pink Floyd. Då och då har han också varierat sig genom att spela relativt rak rock på Paul McCartneys skivor. Därtill har han gjort flera ytterst hörvärda soloalbum.

"Rattle That Lock" (Colombia CD 2015) är det senaste av dem. En skiva med ett omslag som ställer in sig i raden av Pink Floyds visuella estetik : Gåtfullt, storslaget, vackert och hotfullt på ett lite science fiction-artat sätt. Det är ett utmärkt album, med ett tonspråk som många gånger blickar tillbaka till gamla klassikern "Wish You Were Here" från 1975, höjdpunkten i hela deras historia.

Här finns likartade drömlika, instrumentala preludier ("5 A.M."), sånger som i grunden är blues eller funk men som svävar uppåt stora rymder med klara melodier och arrangemang skrivna med stora bokstäver. David Gilmour är och har alltid varit en utmärkt sångare.

Medan musiken drar åt det romantiska har texterna en mera svartsynt ingång med ett mått av samhällskritik. Också det ett arv av Pink Floyd. Titelsången, "A boat lies waiting" och "In any tongue" är fina spår. Men liksom hos PF är helheten det viktiga.

Betyg: ****