OLLE LJUNGSTRÖMS BÄSTA SKIVA

Han är en filur, den där. Den förträfflige Olle Ljungström. Framme vid sitt fjärde soloalbum, "De Stora Kalaset" (Telegram CD 1998) är han helt rätt och på en lysande nivå. En klass för sig.

En så personlig singer / songwriter. Med så personlig, spröd röst med stor värme. Utmärkt melodimakare med vackra, sångbara melodier som man inte är bortskämd med i vår tid. Texter med en egen språkvärd av oväntade metaforer. Ofta knasiga, men också med större djup än vad man först tror.

Ändå har Olle Ljungström aldrig räknats in bland de stora, och aldrig sålt skivor i några större omfattningar. Kanske för intellektuell, för Södermalms-chic och excentrisk? I gengäld har han alltid haft sin trogna publik. Ofta bland akademiker och bohemer i storstadsmiljöer.

Som soloartist har han gått från klarhet tll klarhet. De två första albumen (1993 och 1994) var alltför introverta. Men den utmärkta, poppiga "Tack" (1995) blev ett språng framåt. Och nu var han fulländad som konstnär och skapare.

"Nå't för dom som väntar" är en fantastisk inledning. En snabb poplåt med underbar refrängmelodi och minst sagt kryptisk text. "Men för blommor / Hjärtan ängar / Makalösa stränder / Föll ensamrätten rätt i /
Christer Sjögrens händer". Hur tolkar man en sådan Ekelöfs surrealism? Mellan bitvis brutala mardrömsbilder brister han ut i : "Gud uppfinn nåt nytt / Som gör det lätt att hålla ut. / Nåt för dom som väntar / Dom som orkar vänta."

"Det betyder ingenting" är en text om skuld, vardagsleda och flykt. Ständige gitarristen Heinz Liljedahl fyller i med följsamma, distade slingor. Den märkliga "Morotsman" bygger på ett dramatiskt accelerando.

Helt annorlunda är den rörande personliga "Jag och min far". Alla som beskyllt Olle för att vara onödigt distanserad och ironisk på 90-talsvis, får här höra något helt annat. "Där borta vid pilen / har jag lagt min far./ Där vilar han tryggt, / på den plats han valt." Sången om en avliden pappa är något av det mest varsamma och kärleksfulla jag någonsin hört. Det är något nytt i Olles poesi som plötsligt öppnar sig här, som en solstrimma bakom molnen när man står på en kyrkogård.

Femton år senare skulle denna sång bli allmänt känd för den stora publiken. Då i en förändrad version i programserien "Så mycket bättre" i TV4. Uggla sjöng med samma öppenhjärtiga allvar. Han transponerade texten till en personlig version om sin egen uppväxt och sin egen far. Hans version är också mycket bra. Men man får inte glömma Olle Ljungströms original. Det är en av de riktigt stora stunderna i svensk vis- och vispop-historia.

Betyg: ***** 

BO KASPERS HELT LYSANDE JAZZPOP-BRYGD

Oj, vad jag tycker om det här. Bo Kaspers Orkester i allmänhet och den här skivan - "I Centrum" (Columbia CD) i synnerhet. Jag gillar deras mjuka, underfundiga, musikaliskt sofistikerade jazzpop. De gör fina sånger med utmärkta melodier. De har kluriga texter som rymmer mer djup än vad man kanske först anar. 

De är fyra drivna musiker som dessutom omger sig med lysande gäst-musiker. Och allt presenteras i arrangemang som alltid har någon finess och rikhaltiga referenser till både pop- och jazzhistorien. Till just den musik som jag har växt upp med.

Visst kan man dra paralleller till Hansson De Wolfe United på 1980-talet. Både de och Bo Kaspers var / är särlingar i sina tidsklimat. Men där Hansson ibland kunde dra åt det lite kyliga, har BKO istället en lekfull, musikantisk sida. När Eva och jag Bo Kaspers på Cirkus i mars 2014 var det en makalös spelglädje.

"I Centrum" inleds direkt med en stensäker hitlåt. "Allt ljus på mig" börjar med ett elpiano och en soulfunkig rytm. Bo Kasper Sundströms textrader accentueras av snyggt kommenterande stråkar. Det är med kärleksfulla hälsningar till den tidiga 70-talssoul som Curtis Mayfield, Isaac Hayes och Marvin Gaye skapade.Och de gör det till något helt eget. Något "svenskt" om man så vill. Eller "norrländskt".

Snart följer ett "Undantag". En fin sång i afro-kubansk stil. Den blev en välförtjänt hit. "Jag är ett virus i din statistik / en bil som irrar hit och dit...." Bo Sundström metaforer är verkligen utöver det vanliga. "Vissa har det" är en likadan läcker soulfunk-låt som inledningen. Med smakfull wahwah-gitarr och en spetsig, förförisk rytm à la sängkammarsoul. Men texten säger något annat. "Vissa har det / inte jag..."

"En jävel vid mitt öra" har en svängigt jazzig 6/8-delsrytm. Och här blommar underbare gästmusikern Per "Texas" Johansson ut i det mest mustiga tenorsaxsolo. Jazzfaktorn är hög hos Bo Kaspers, även om det är sångerna som är stommen. I "Finnas bättre till" ekar det av tidigt, amerikanskt 1950-tal. Cool jazz. Gil Evans subtila blåsarrangeman till Miles Davis och Tuba-bandet. Kvartetten med Gerry Mulligan och Chet Baker. Liksom Lars Gullin och hans folklore-lika saxslingor.

I "Bröllopsresan" anar vi Jan Johansson och hans svenska 60-tal. Och i redan nämnda "Vissa har det" smyger ett brett blås-arr in som faktiskt får mig att assoiciera till mina gamla älskade favoriter Blood, Sweat & Tears, och deras inspelningar från åren runt 1970.

Alla dessa kärleksfulla färgsättningar och referenser - mer eller mindre medvetna. Hela min barndom och uppväxt finns här. Och allt utmejslat i Bo Kaspers Orkesters melankoliska och varma låtar. Det här är en av mina svenska favoritskivor över huvud taget. Allt Bo Kaspers har gjort är bra, men tätheten kan variera något. "I Centrum" och här i spalten tidigare nämnda "Amerika" (från 1996) är i mitt tycke deras främsta. På dem får jazzkryddorna flöda fritt.

Betyg: *****

SIMONE MED SAMBOR FRÅN BRASILIEN

En portion samba från Brasilien levereras här av Simone, på skivan "Alegria : Grandes Sambas Na Voz de Simonel" (Sony CD eller saml.-CD 1996).

Kulturområdet är för mig i stort sett ett oskrivet blad. Jag är väl bekant med Astrud Gilberto, Gil Gilberto och Flora Purim. Men då har samban och bossanovan gått jazzvägen via USA och jazzmusiker som Stan Getz och Chick Corea.

Sångerskan Simone Bittencourt De Oliveira, född 1949 i Salvador, Bahia, Brasilien, enligt Wikipedia. Med en minst sagt rigorös skivkatalog inom Latin-Amerika. Såvitt jag vet inte alltför känd i vår anglo-amerikanskt präglade kulurvärld. Jag fick denna skiva av min vän och förre chef Lasse Nilsson, annars hade jag nog aldrig ramlat över den.

Språket kan jag inte, men det gör inte alltid så mycket. En tilltalande sångkontext kan vara så njutbar ändå. Alla franska chansons jag tuggar i mig osv. När det gäller samba-genren brukar den alltid vara behaglig, loj, sensuell färggrant exotisk att lyssna på. Men kan också, för den oinvigde, lätt bli enahanda i sitt svala gungande.      

En fin sång som är med här heter "Quiem Te Viu, Quem Te Ve?" (ungefär "Vem såg dig, vem ser dig?") och är skriven av samba-kompositören Chico Buarque. Vi känner lätt igen den som "Deirdres samba" medv Cornelis Vreeswijk. Han skrev felaktigt enbart sitt eget namn under när han varit i Rio de Janeiro 1967-68 för att spela in filmen "Svarta palmkronor". Han blev under vistelsen djupt influerad av samba-musiken. Något som resulterade i hans underbara LP "Tio Vackra Visor Och Personliga Persson" (1968). Men melodin till "Deirdres Samba" har han alltså inte skrivit själv.

I övrigt på Simone-skivan en rad sambor som hon sjunger med sin fylliga altröst. Personligt, välgjort och med snygga arrangemang. Men för mig låter det ändå alltför jämntjockt.

Betyg: **