OLLE LJUNGSTRÖMS BÄSTA SKIVA

Han är en filur, den där. Den förträfflige Olle Ljungström. Framme vid sitt fjärde soloalbum, "De Stora Kalaset" (Telegram CD 1998) är han helt rätt och på en lysande nivå. En klass för sig.

En så personlig singer / songwriter. Med så personlig, spröd röst med stor värme. Utmärkt melodimakare med vackra, sångbara melodier som man inte är bortskämd med i vår tid. Texter med en egen språkvärd av oväntade metaforer. Ofta knasiga, men också med större djup än vad man först tror.

Ändå har Olle Ljungström aldrig räknats in bland de stora, och aldrig sålt skivor i några större omfattningar. Kanske för intellektuell, för Södermalms-chic och excentrisk? I gengäld har han alltid haft sin trogna publik. Ofta bland akademiker och bohemer i storstadsmiljöer.

Som soloartist har han gått från klarhet tll klarhet. De två första albumen (1993 och 1994) var alltför introverta. Men den utmärkta, poppiga "Tack" (1995) blev ett språng framåt. Och nu var han fulländad som konstnär och skapare.

"Nå't för dom som väntar" är en fantastisk inledning. En snabb poplåt med underbar refrängmelodi och minst sagt kryptisk text. "Men för blommor / Hjärtan ängar / Makalösa stränder / Föll ensamrätten rätt i /
Christer Sjögrens händer". Hur tolkar man en sådan Ekelöfs surrealism? Mellan bitvis brutala mardrömsbilder brister han ut i : "Gud uppfinn nåt nytt / Som gör det lätt att hålla ut. / Nåt för dom som väntar / Dom som orkar vänta."

"Det betyder ingenting" är en text om skuld, vardagsleda och flykt. Ständige gitarristen Heinz Liljedahl fyller i med följsamma, distade slingor. Den märkliga "Morotsman" bygger på ett dramatiskt accelerando.

Helt annorlunda är den rörande personliga "Jag och min far". Alla som beskyllt Olle för att vara onödigt distanserad och ironisk på 90-talsvis, får här höra något helt annat. "Där borta vid pilen / har jag lagt min far./ Där vilar han tryggt, / på den plats han valt." Sången om en avliden pappa är något av det mest varsamma och kärleksfulla jag någonsin hört. Det är något nytt i Olles poesi som plötsligt öppnar sig här, som en solstrimma bakom molnen när man står på en kyrkogård.

Femton år senare skulle denna sång bli allmänt känd för den stora publiken. Då i en förändrad version i programserien "Så mycket bättre" i TV4. Uggla sjöng med samma öppenhjärtiga allvar. Han transponerade texten till en personlig version om sin egen uppväxt och sin egen far. Hans version är också mycket bra. Men man får inte glömma Olle Ljungströms original. Det är en av de riktigt stora stunderna i svensk vis- och vispop-historia.

Betyg: *****